Paulina Nyman

En regnig oktoberkväll i Tullinge, men det var underbart. Jag satt längst fram på bibliotekets uppställda stolar och fangirlade mig på författarsamtal med Lydia Sandgren. Jag fick anstränga mig för att hålla tyst, för jag ville också prata om huruvida man kan skriva om musik och i så fall hur, om vänskapens underskattade roll i litteraturen och livet, om undervisning och överlåtelse av kunskap och färdigheter, om mitt stora behov av en Göteborgskarta med Martins och Kalles och Alices platser utmärkta (gärna en stadsvandring också!). Och om hur någon kan känna att akademin är en plats för en men ändå röra sig bort från den, samtidigt som jag aldrig nånsin känt mig hemma där – men look at me jobba nu. Men jag fick i alla fall säga hur mycket jag tycker om Samlade verk, och hur sen jag var på bollen eftersom ingen i min närhet pratade om hur ROLIG den är. ❤️

Sjung sakta för mig trycks nu.  Och jag trasslar på med en annan grej. Jag vet vart jag ska, jag har scener och i teorin ett bygge av dessa. Nu är det bara det där med bygget i praktiken. Jag vill ha ett tidsplan kronologiskt, men ett annat till synes slumpmässigt – fast förstås inte alls. Det måste komma exakt rätt paceat för intrigen, men inte stoppa upp tempot.  Det är absolut ingen som läst än, och det får nog ingen göra heller förrän pusslet är lagt. Det är ett lite … mörkt manus, välkommen till min hjärnas dammigaste, ljusskyggaste hörn. Låt mig bara arrangera de döda krukväxterna framför den trasiga persiennen.  Det här är nånstans i den jobbigaste delen av processen. Det är bara att göra, testa, bygga om, det vet jag ju. Men det behövs HJÄRNKAPACITET och ORK att gå in i det där stökiga, dunkla rummet, och jag vet inte hur november ställer sig till att vara behjälplig.  Jag har köpt järn- och d-vitamintabletter. 

Min bok är ingen bebis , det har jag skrivit om. Men vad är den då? Jag funderar så mycket på det, för känslorna nu när den är klar påminner mig om nåt. De är inte nya. Jag har varit med om det här förut. Jag hamnade på Debutantbloggen igen, i ett gammalt inlägg av Jessica Schiefauer: "Att skiljas från sin bok" . Hon jämför boken med en relation som tar slut. Det är fint, som hon skriver: ”Det är som vid en skilsmässa: romanen finns där i mina rum, alltid i närheten, en självklarhet i livet, tills vi en dag är färdiga med varandra och måste gå skilda vägar. När romanen flyttat ut ur mig och in i tryckpressen förlorar jag kompassen, jag har ingen stadga, jag får ångest och måste sitta på mina händer för att inte kasta mig in i en ny relation med ett nytt skrivprojekt. För precis som med kärlekspartners måste jag vara singel ett tag först, jag måste processa det som varit innan jag kan gå vidare.” Jag förstår vad hon menar. Men min erfarenhet av skilsmässa verkar vara väsensski...

Men känslor KÄNNS när tag släpps .  Lead me on and wish me well , säger boken. 

Nu är tryckfilerna klara, mejlade redaktör K.  Det blev så mycket känslor, det svämmade över. Jag blev överraskad själv.  När jag tänker på mig själv som barn så minns jag inte hur jag lekte egentligen. Jag minns Legobyggen, böcker, pärlplattemönster, färgpennor och limstift och akvarellpapper. Jag minns process och produkt, inte direkt lek.  Men att bli läst så här, så noga, så omsorgsfullt, så kritiskt – återigen, inte den vardagliga betydelsen utan den akademiska – det är som att leka. Fler rum öppnas i texten med frågor: Varför gör hon så? Reagerar inte han på det? Hur länge har det pågått? Den andra personen borde väl bli argare? Jag svarar genom att flytta Nora litegrann i tid, till en annan position. Höjer temperaturen lite. Och jag visar den nya versionen, får reaktioner direkt som får mig att känna nya saker och jag vrider på texten lite till. Det har varit en lek och ett samarbete.  Det är klart att jag hoppas att boken ska få läsare i Noras ålder och fas i...

En bok av glas. Tunna tunna sidor. Genomskinlig, tills du andas på den. Då framträder bokstäverna, dikten.  Se och läs mer om Book of breath hos konstnären Anna Mlasowsky .  Anna Mlasowsky är professor i Glas och keramik på Konstfack. Jag fick höra om Book of breath på hennes professorsinstallation och har inte kunnat sluta tänka på den. Jag vill att litteratur ska vara så. Ömtålig men med vassa kanter. Nåt man måste hålla nära och andas med för att kunna läsa.

Jag har skrivit om hur vuxenvärlden skyller läskrisen på unga , och hur vi samtidigt ger upp vårt eget ansvar,  Allt det här går absolut att läsa som en replik på premissen i  den här intervjun i tidningen Skriva . Nu fortsätter jag.   Inom marknadsföring finns en enkel sanning: fånga de unga. De är lättast att påverka, sägs det, för deras vanor är inte cementerade än. Får man dem att välja ett visst tvättmedel när de är sjutton fortsätter de antagligen köpa det som fyrtioåringar.  Ingen i reklamvärlden bryr sig särskilt mycket om medelålders personer. Deras konsumtionsmönster är fasta, deras lojaliteter inarbetade. De är redan förlorade. Det är ungdomens plasticitet man vill åt. Det är begripligt — med marknadslogik.  Men det märkliga är att samma logik börjar dyka upp på helt andra platser. I kulturen, i skolan, i politiken. Frågan har smugit sig in överallt: "Vad vill unga ha?" Och nästan obemärkt har den trängt undan en annan, svårare fråga: "Vad behöve...

Mina barn blir hjärtligt trötta på mig när jag tar nya bilvägar hem varje gång, mer eller mindre krångliga.  ”Man får inte stagnera, barn!” säger jag och sicksackar mig genom förorterna. ”Varje ny stig man tar skapar nya hjärnsynapser!” Jag har läst det nånstans, jag väljer att stenhårt tro på det. Att välja nytt, att utmana sig, att inte fastna – att fortsätta undersöka livet. Jag är 43 och ett halvt. I mina gruppchattar pågår viss åldersnoja. Barnen börjar bli tonåringar. Föräldrarna börjar bli gamla. I mitten finns vi och vi känner inte riktigt igen oss längre. Varken till utseende eller humör, att leva i sviktande hormonnivåer är … intressant. På nån fest en gång sa en person att hon tänkte sig personlighet som en sås man låter reducera. Ju längre den får sjuda, desto tjockare blir den. Det stämmer väl hyggligt med DNA-forskningen också (se referens nedan) – vi blir mer lika våra genetiska föräldrar ju äldre vi blir.  Jag vill inte. Det är därför jag spär ut min egen sås, ...

Jag var 20 år och skulle äntligen börja på universitetet. Jag hade sålt kaffe och korv på Pressbyrån i Södra husen i ett år och drömt om att få ta av mig den där gulblå pikétröjan, att få gå på seminarier, föreläsningar, plugga i biblioteket istället.  Som ganska många av oss som kommer från så kallade studieovana miljöer var jag lite stressad över framtiden. Hur skulle jag välja väg? Vad skulle jag bli? Skulle jag få nåt jobb? Hur GÖR man? Alla andra verkade veta. De hade klara planer, spikrakt framåt. Jag visste ingenting.  Jag skulle läsa Svenska A på helfart och så la jag till Litterärt skapande på halvfart. Skulle det gå? Fick man ens det?  Det gick svinbra.    Om Intermediate composition lärde mig allt om kvantitativ textproduktion och struktur så lärde Litterärt skapande mig allt jag kan om att läsa kritiskt. Jag menar inte kritiskt i den vardagliga betydelsen, jag menar den akademiska. Jag lärde mig att läsa ur olika perspektiv, att diskutera olika tolkn...

Jag blir så provocerad av att läskrisen alltid skildras från den uppgivna resignerade vuxenvärldens perspektiv. Om unga kommer till tals så är det i korta enkäter: ”(Varför) läser du (inte)?” Här är förslag på frågor att verkligen ställa till unga. Och lyssna på svaren:  Vem har läst för dig? Vilka böcker har du fått lyssna på? Vilka böcker har folk sagt till dig att du borde läsa?  Läser dina föräldrar? Vad? När? Läser din lärare? Vad brukar du göra om dagarna? Hur ser kvällarna ut i din familj? Helgerna? Vad skulle du vilja att ni gjorde? Tillsammans? På egen hand? Vad lägger ni tid på? Finns det nåt ni borde sluta med? Nåt ni borde göra mer av?  Finns det lugna hörn hemma hos dig? I skolan? På fritids?  Vilka böcker har inte passat dig? Vilka har passat dig? Har du nån att prata med om läsupplevelser?  Fyll gärna på. 

Januari 2025, ett förutsättningslöst möte på Sveavägen. ”Och har du gått nån skrivkurs?” konverserade förläggaren vid kaffemaskinen. Jag var nervös och blev lite ställd. ”Njaeee”, svarade jag, för långsamt. För genom huvudet for alla skrivkurser jag hållit under mitt yrkesliv: på Svenska A – både fristående och inom kommunikatörsprogrammet. Skrivande i arbetslivet som kvällskurs på ett öde SU. Kommunikativa redskap och Skrivande & språklig variation på lärarutbildningen. Polisstudenternas essäkurs. Kreativt skrivande A och B , så klart.  Och alla studenttexter jag varit bollplank till i Konstfacks studieverkstad – från första trevande försök till examensrapporter. Det var så länge sen att jag glömt bort att jag själv gått skrivkurser. Så klart har jag ju det. Flera stycken faktiskt. ”Eller jo!” utbrast jag. Som ett litet fån. Skrivkurser vi minns, del 1: Intermediate composition This one time, in high school, satt jag gråtfärdig i ett klassrum med ett tomt papper framför mig...

I nya numret av Språktidningen kan man rösta på svenskans bästa ord (igen?). Jag är så ointresserad av ord.  Eller så här. Ord är bara samlingar av ljud eller bokstäver, vibrationer och pennstreck. Ett ord säger inget i sig själv. Det hänger ihop med  vem som säger det  till vem  med vilken ton  i vilket syfte  och vilka minnen jag har, avsändaren har, vi har gemensamt  och tusen andra övertoner.   Exempel:   ”Fika” kan vara en stel dejt med noll kemi, ett socialt tvång på en dysfunktionell arbetsplats, en kopp för svagt te och en trött skorpa.   Eller nåt annat, ett tillfälle när livet vänder:   ”Äntligen blir hon tyst. Jag rör runt med skeden, klirr, klirr. Jag dricker inte ens kaffe men jag ska börja nu. Drycken virvlar, som mina tankar.”  Vad är det vackraste jag hört? Kanske när mina barn sa sina egna namn första gången. Som att de accepterade mina val – de finaste namn jag kunnat komma på – och bekräft...

Jag tänker ibland på hur mina vänner i radhuset nära mitt under pandemin bestämde sig för att systematiskt utvärdera hemmakontorets kaffeselektion. De gick iterativt igenom (förutsätter jag, de är ingenjörer) sort efter sort. Mörkrost, mellanrost, franskrost, märke efter märke. Det var många månaders teamsmöten, om ni minns. De fick ett gediget underlag. Och de landade i att det var Arvid Nordquist Amigas som var bäst. Som var det kaffet de hade haft hemma från allra första början.  Det går att se som en metafor för skrivande, men det förstod du säkert. Det är så fint, att liksom ta sig utanför komfortzonen för att ändå återvända till startpunkten. No prestige. Älskar det.

Privat Instagramstory mars 2025 Den här metaforen ”min bok är min bebis” - den finns överallt. I skrivpoddar, i sociala medier, på releasefester. Jag är ju generellt lite avig och tycker aldrig att andras liknelser passar i mitt liv. Jag tänker väldigt mycket på Sjung sakta för mig , det ska jag erkänna. Jag drömmer om den på nätterna. Jag pratar tydligen om den så pass mycket hemma att mitt barn ritade ett porträtt av mig med en pratbubbla med en bok i.  Om 13 veckor finns den.  Men jag ser faktiskt väldigt få likheter mellan Sjung sakta ...   och mina barn och tiden jag väntade på dem.  Att försöka få barn var att släppa alla illusioner om att ha kontroll och att kunna planera. Det var väldigt lite som mitt agerande kunde påverka ifråga om utfall, det var mest att köpa världens dyraste trisslott och hålla tummarna. Att skriva är tvärtom. Ansträngning, analys, nedlagd tid lönar sig. Det är ett arbete.  Och att ha barn är att konstant överraskas och att fortfara...

Måndag: Man är lite skör, ens barns körklass har konsert. Så lägligt. 

När det är oktober ute tänker jag på The Road Not Taken av Robert Frost. Jag kan hela utantill. Jag kan också altstämman i Randall Thompsons arrangemang för SATB , de sitter ihop för evigt.  Two roads diverged in a yellow wood, And sorry I could not travel both And be one traveler, long I stood And looked down one as far as I could To where it bent in the undergrowth; Then took the other, as just as fair, And having perhaps the better claim, Because it was grassy and wanted wear; Though as for that the passing there Had worn them really about the same, And both that morning equally lay In leaves no step had trodden black. Oh, I kept the first for another day! Yet knowing how way leads on to way, I doubted if I should ever come back. I shall be telling this with a sigh Somewhere ages and ages hence: Two roads diverged in a wood, and I— I took the one less traveled by, And that has made all the difference. Tydligen menade Frost slutet lite ironiskt. För diktjaget säger ju faktiskt in...

I många terminer undervisade jag i kreativt skrivande. Första delkursen hette Idé och uttryck , och där fick studenterna den klassiska skrivuppgiften: ”Skriv en scen med tre personer där två försöker övertyga den tredje att göra något den inte vill.” Gestalta en konflikt, alltså.  Det kom in välskrivna, roliga, ambitiösa texter – som man kan vänta sig på en kurs med högskolans högsta söktryck. Många hade skrivvana och en trygghet i språket. En delvis orelaterad bild, delvis extremt relaterad, från ett litet seminarium som utgick från: Ivanič, R. (2004). Discourses of Writing and Learning to Write. Language and Education, 18(3), 220–245. https://doi.org/10.1080/09500780408666877 Men efter en tid märkte jag hur samma berättelser återkom – i förmiddagsgruppen, i eftermiddagsgruppen, andra terminen, tredje terminen. Det fascinerade mig (och skrämde mig lite) hur lika många av dem ändå var i utgångspunkt. Det blev andra texter som stack ut. Inte alltid klassiskt välskrivna, men originel...

Jag läste en artikel i tidningen Skriva – om ungdomar nuförtin som inte vill läsa och hur författare kan tänka då. Tidningen Skriva har ju sitt … didaktiska, skrivhantverksfokuserade anslag. Jag fattar den vinkeln.  Men jag undrar ändå: kan vi NÅNSIN prata om ungdomar som något annat än förtappade och svårstyrda? Det är som att hela vuxensamhället kapitulerar inför blotta åsynen av ett problem som vi själva skapat.  Nu är jag så irriterad att det bara rinner ur mig här, men det är det en skrivdagbok är till för . Som sagt.  Det finns mycket att göra på många olika ställen. Jag vet det. Men det viktigaste är kanske att inte lärarna ger upp? Det är liksom skolans uppdrag, det här? Skyll inte på kidsen eller telefonerna. Skyll på politiken och resurstilldelningen för i helvete. När treåringen skriker efter choklad till middag serverar du inte choklad till alla dagens mål.  Du ställer fram broccolin och råriset och kycklingen. För du vet att protein och fibrer är bra,...

Eric Whitacre dirigerade St. Jacobs vokalensemble och Storkyrkans kammarkör i Eric Ericson-hallen igår kväll. Lyssna på Water Night! Gåshud är ett slitet ord, men jag fick det, särskilt här på "eyes" i takt 34 :  Är det inte så här jag vill skriva egentligen?  Jo.  

Jag  tassade omkring bland tusen minnen från tjugofem terminer och miljarder sidor läst text. En trappa ned minglade jag med ett glas alkoholfritt bubbel i handen eftersom jag skulle köra bil hem. Hälsade på nån som tydligen mindes mig från min avtackningsfika. ”När jag började gråta?” Nej, just det mindes hon inte, men det gör jag.   Jag kom att tänka på den här: Nyman, P. (2017). ‘Det händer något’ : När studenter för skrivdagbok. I  Södertörn Studies in Higher Education: Vol. 7. Studenters skrivande i humaniora och samhällsvetenskap  (pp. 155–170). Kan laddas ned från:  https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-32615 Ett kapitel i den är mitt, om kreativt skrivande och skrivdagböcker. Det slår mig när jag läser det nu att jag fortfarande håller på med att experimentera med former och ramar för att liksom smörja skrivmaskineriet. Jag ska försöka sammanfatta: Ofta stöter jag på uppfattningen att en duktig skribent är den som tänker färdigt först – och se...

Farväl, min älskade , sjunger karaktären Mother i musikalen Ragtime medan Father drar på upptäcktsresa med sin best bro. Och notera det lite … avmätta: ”And, I suppose, bless America too.”  . Hon sjunger om att hon finner sig i sin lott, att vänta hemma och sakna. Men sen skiftar sången tonart och stämning: But, what of the people  who stay where they're put, planted like flowers  with roots underfoot? I know some of those people  have hearts that would rather  go journeying on the sea! Core utbytesstudentmemory: Jag fick den allra finaste presenten från körlärarna Mr. C och Mr. L. Jag fick sjunga solot, inte bara på vårkonserten utan även på vår körturné till St Louis.  Observera här det otroligt radikala för en tonåring på 90-talet: Mother pratar inte om kvinnor, hon pratar om människor. I know some of those people have hearts that would rather go journeying.  Är det inte underbara strofer att få sjunga som sjutton-, artonåring? Jag hade i och f...

Följ @dawitisaakbiblioteket och jämför med din egen bokhylla. Jag lät handen vandra över närmsta bokhyllerad och fick fram dessa på ett par sekunder. Anne på Grönkulla. Anne Franks dagbok. The Handmaid’s Tale. Never Let Me Go. Älskade.  Det sjuka är att det här är böcker som gjort mig mer till människa, som fått mig att tänka nytt och bättre, som sprängt djupare rum i min själ. Vem kan sätta sig över nån annan och bestämma vad som är provocerande, farligt, omstörtande och därför inte får finnas? Alltså, jag har själv åsikter om ämnet, så samtalet vill jag gärna ha. Ansikte mot ansikte. Men att plocka bort titlar från utlåningshyllorna, att låsa in dem i skåp, för att inte tala om att bränna dem – det säger något mycket obehagligt om vilken sorts människa som makten anser önskvärd.  Compliance  – ett fruktansvärt ord. En sak till: att bränna böcker är så väldigt … spektakulärt. Det är ett skådespel, flamboyant, för att återanvända ett ord . Ett sätt att göra förs...

Amanda Jonsson har gjort omslaget <3 För 100 dagar sedan satt jag på balkongen och åt jordgubbar, nu borde jag verkligen packa ihop utemöblerna och solcellslyktorna. Stormen Amy var väldigt högljudd i frågan.  100 betyder ingenting, det är bara vi med tio fingrar som därför lever våra liv i tiopotensernas föreställningsvärld som tycker att det är magiskt.  Jag tänker på det sedan jag läste Delfinön av Arthur C. Clarke för tre gånger tio år sedan. Delfinerna och späckhuggarna, som människorna lärt sig kommunicera med med hjälp av nån futuristisk men kanske inte längre så avlägsen teknik, levde i tvåpotenser. Två fenor, ni vet.  Och visst var det väl Anette i Peter Pohls romaner som hade ett eget, kulramsutvecklat räknesystem baserat på fyra? För 200 dagar sedan läste jag Samlade verk och strök under allt som var roligt. (Det var mycket.) Idag ska jag äntligen öppna Artens överlevnad . 

Konstfack är lite som Hogwarts ibland. Det förändras hela tiden. Okej, trappor rör sig inte och porträtten är (oftast) tysta. Men utställningar byggs och rivs, rum förändras. Det som såg permanent ut vid niotiden på morgonen kan vara helt utsuddat vid lunch. Det finns en flyktighet som jag gillar, även om den skapar en reell FOMO. Here today, gone tomorrow (fast utan den kapitalistiska undertonen).  Det är en av alla typer av mellanrum jag lever i.  Det finns en återkommande kurs och utställning som jag ofta tänker på. Det är när kandidatettorna på Inredningsarkitektur och möbelformgivning får varsin PLANKA att göra en stol av. Plankan är furu,  900x120x50 mm, högst ordinär. Och fyra dagar senare ska den ha tagit formen av en stol. Och alla klassens stolar ställs ut. Det är helt otroligt. Det finns inte två sittdon som är likadana. Det är stolar för avkoppling, för arbete, för barn, för skoj, för semester. De är låga och höga, grova och smäckra.  Jag tänker på d...

Ska vi fortsätta prata HBTQIA+-representation i ungdomslitteratur en stund? Jag tycker det, jag har tänkt ganska mycket på det på senaste tiden.  Jag var ganska irriterad och uppgiven (men ändå rätt stringent och analytisk, tycker jag?) på mitt lilla privata instagramkonto med 144 följare. Det är en följarskara som kureras hårt och ofta. Ändå smög sig innehållet ut och iväg bakvägen. Intressant, tycker jag. Man har väl bara så liten bransch som man gör sig, vill jag replikera.  I alla fall.  Mina 18 frågor var ... lite många. Drömmen är ju ett lika elegant test som Bechdeltestet . Det får vara ett pågående projekt. Kanske rör det sig ändå i området: kan karaktären lika gärna bli kär i vem som helst utan att det skulle förändra berättelsen? Eller så här: 


 Skulle berättelsens blick, konflikt och tematik förändras i grunden om könsidentiteten hos kärleksobjektet var en annan? Om inte, är queerheten sannolikt inte ett bärande villkor – utan bara ett lager färg på en i gru...