Gräv försiktigt där nån annan står

Ska vi fortsätta prata HBTQIA+-representation i ungdomslitteratur en stund? Jag tycker det, jag har tänkt ganska mycket på det på senaste tiden. 

Jag var ganska irriterad och uppgiven (men ändå rätt stringent och analytisk, tycker jag?) på mitt lilla privata instagramkonto med 144 följare. Det är en följarskara som kureras hårt och ofta. Ändå smög sig innehållet ut och iväg bakvägen. Intressant, tycker jag. Man har väl bara så liten bransch som man gör sig, vill jag replikera. 

I alla fall. 

Mina 18 frågor var ... lite många. Drömmen är ju ett lika elegant test som Bechdeltestet. Det får vara ett pågående projekt. Kanske rör det sig ändå i området: kan karaktären lika gärna bli kär i vem som helst utan att det skulle förändra berättelsen? Eller så här: 




Skulle berättelsens blick, konflikt och tematik förändras i grunden om könsidentiteten hos kärleksobjektet var en annan? Om inte, är queerheten sannolikt inte ett bärande villkor – utan bara ett lager färg på en i grunden heteronormativ berättelse.

För representation handlar inte om vem som dyker upp, utan om hur deras närvaro förändrar världen omkring dem. 

I samtal om samtida ungdomslitteratur återkommer ofta författare till betydelsen av representation och hur den bör ta plats i fiktionen. Ambitionen beskrivs ofta som att skildra kärlek som något självklart och jämbördigt – att det är lika naturligt att förälska sig i en tjej som i en kille. En vanlig försäkran är att inkluderingen av exempelvis ett lesbiskt kärlekstema inte handlar om att ”pressa in” något som inte hör hemma i berättelsen.

Det är förstås svårt att invända mot en vilja att öka representationen i berättelser för unga. Ändå hakar jag upp mig på just det där: att det skulle vara egalt vem man blir kär i. Det är det inte. Inte för individen, inte för samhället. Att tro det riskerar att förvandla representation från ett perspektivskifte till en gest – och ironiskt nog gör det ”inpressningen” man ville undvika till ett faktum. Representation som antal är inte samma sak som representation som epistemologi.

Läs mer i Ottar

Queer representation är ett perspektiv på världen snarare än en karaktär som blir lite fladdrigt kär i alla typer av människor medan regnbågsglittret yr. Det handlar mer om att undersöka, ifrågasätta, bråka. Vad innebär normer för individen? För gruppen? Vad händer när det skaver och gnisslar? Så här: På en Prideparad eller utanför kommunhuset i säg Sölvesborg är den queera personen extremt synlig. Men bredvid dig på branschminglet? 

Den paradoxen lever vi i. ”Gud, vad de ska vara flamboyanta hela tiden” direkt följt av ”Och du då, hur träffade du dina barns pappa?”

Den som vill skriva inkluderande litteratur (och det ska väl helst inte vara ett självändamål) kan faktiskt inte nöja sig med att gräva där den står. Den måste in och gräva i någon annans jordplätt – och det behöver göras med lyhördhet och respekt.

Och det räcker inte att vilja väl. Det räcker inte att säga att kärleken är ”organisk” eller ”odramatisk”. I diskussioner om representation återkommer ibland just den tanken: att bryta med den traditionella komma-ut-berättelsens tyngd och sorg och i stället gestalta det som något vardagligt och självklart. Det låter fint, nästan förföriskt i sin enkelhet. Men vad betyder det när någon i majoritetsposition tar sig rätten att definiera vad som ska uppfattas som ”organiskt” i en erfarenhet den aldrig själv burit? Vad säger det om vilka berättelser som får ta plats – och på vems villkor?

Till den som identifierar sig som en författare i den strömningen vill jag säga:

 Vi har gömt våra hemliga skatter vid regnbågens slut, och de är ömtåliga. Du kanske förväntar dig glittrigt guld och gräver ivrigt, övertygad om att det kommer bli fint. Men det vi gömt kanske du tycker är fult, obekvämt, lite obehagligt. Stoppa tillbaka det då. Step away from the jordplätt.

Det är ett stort problem när representation blir ett lager utan verkan. Då osynliggörs det som redan finns. Det språk och de berättelser som vuxit fram i queera communityn förminskas, förskjuts, approprieras. Gulliga kyska titlar skrivna med en tydlig straight gaze hamnar på bibliotekets regnbågshylla och sätts i händerna på baby queers. 

Det här handlar inte om representation som princip, utan om litterär trovärdighet. En berättelse tappar sin kraft när värld och språk inte hänger ihop, när queerhet läggs ovanpå som ett tunt lager utan att genomsyra formen. Då blir litteraturen inte bara blek – den blir ohederlig. Och i värsta fall står unga queera läsare där med böcker som påstår sig spegla dem men i själva verket skaver mot allt de vet är sant. Min inre fjortonåring blir trött och arg och ledsen, hon vill ha mer än en välvillig, regnbågsglittrig fantasi.