Paulina Nyman

Ja, musiken.  Den kanske man ska göra några nedslag i.  Det går inte att skriva om Nora utan att låta musiken ta plats i texten. Hon beskriver världen med musikaliska termer: "Dropparna på fönsterrutan går från staccato i piano till subito fortissimo. Hon tittar upp en sekund från sin bok. Plåträcket på balkongen sjunger av smällarna och jag undrar om det haglar."  Det handlar för Nora om intonation – det som är rent och det som känns falskt. Och pauser och tystnad är lika viktiga som klangerna. Och dynamik – ibland är det lågmält, ibland mer intensivt. Och det hon inte säger rakt ut, det är övertonerna i ackorden. Teman återkommer, varieras.   Nora sjunger i kör, hon sjunger hos sångpedagog, hon sjunger med sin bästa vän, hon sjunger i huvudet.  Bland annat. Tänk gärna på det när du läser – vem sjunger för vem, vilka sjunger tillsammans, vem är tyst, vem kräver tystnad av andra? Och vad betyder det? Jag säger inte att jag har svaret, jag säger bar...

Agnes och Nora sonderar terrängen mellan sig med böcker och filmer och musik. Det man inte kan säga rakt ut går ju att antyda med ett litet kulturtips. Har du läst den här? Jaså, det hade du, och glimten i dina ögon säger mig att du nog såg samma saker i den som jag.  Utdrag ur Sjung sakta för mig:  Vid Sergels torg berättar [Agnes] att hon läser om Call me by your name för fjärde gången. – Och hela tiden känner jag: ”Herregud, vem snodde min dagbok!?” Jag kan läsa ett par sidor, sen slår jag ihop den. Sen måste jag läsa igen. Plågsam igenkänning är det. Har du läst den? Men Nora har inte läst Call me by your name . Hon borde.  Först såg jag filmen, och den är ju söt. Ganska kysk, i synnerhet när det kommer till Elios och Olivers kärleks mer fysiska uttryck. ”Alltså, du måste läsa boken”, sa min vän C. Boken golvade mig.  Jag skrev så här i ett mejl till C: Jag kunde läsa max 10 sidor i taget, sedan var igenkänningen för plågsam. Jag slog ihop boken, la undan den, ...

Min gamla kör, Svea , fyllde 30! Det var jubileumskonsert och fest och allt var ✨👌🏻❤️ 🛟 Här är en del ur mitt kärleksbrev – jag menar tal – på festen. Alla andra körer som varit mina livbojar kan ta åt sig också: 🛟 Hela mitt liv gungade, hade lossnat från fundamenten – men i Bergshamra kyrka fick jag förankra mig själv. Min röst var inte ensam. Det fanns en klang att värmas av. Att vila i. På tisdagar fick jag sjunga. Faurés Requiem – så passande med en dödsmässa. Vredens dag och allt det där. Det fanns en körhelg på Gålö att åka till, medan mitt radhus tömdes på hälften av innehållet. Jag fick fylla mitt vardagsrum med altstämman på stämrep – när det annars hade varit alldeles för tomt. Och på julkonserten sjöng vi Frid på jord: i min själ var natt och strid, må den trötte finna en hamn. När du sitter där i din stämma och nöter fraser med krångliga intervall kanske du inte tänker på allt en kör kan vara. Ett tidsfördriv. Ett stressmoment. En kompisaktivitet. En kärlek. En livboj. ...

Tio veckor kvar till boksläpp. Tio nedslag, tänkte jag – små reflektioner längs vägen mellan manus och bok. Det här är den första: om början och slut. Jag fick en idé från en text av  Ulf Olsson i Expressen :  ”Den litterära rörelsen Oulipo utarbetade en metod kallad ’huvud till svans’ (’tête à queue’): för att sammanfatta en dikt tar man helt enkelt den första och den sista meningen, början och slutet. Hedlund menar att metoden också passar för romaner, och han väljer då böcker av vad han kallar typen ’kriminell underhållningsroman’, och då ’får den speciella och ofta intressanta resultat’.” Han raljerar lite över tjocka böcker som han inte tycker handlar om nåt.  Sjung sakta för mig  är inte tjock, och inte heller en kriminell underhållningsroman (och det är inte  Artens överlevnad  heller!!!), men vi testar ”tête à queue”-metoden ändå. Första och sista meningen: Notbladet på pianot fladdrar i draget från balkongdörren. Jag börjar gå, men vänder mig om oc...

En regnig oktoberkväll i Tullinge, men det var underbart. Jag satt längst fram på bibliotekets uppställda stolar och fangirlade mig på författarsamtal med Lydia Sandgren. Jag fick anstränga mig för att hålla tyst, för jag ville också prata om huruvida man kan skriva om musik och i så fall hur, om vänskapens underskattade roll i litteraturen och livet, om undervisning och överlåtelse av kunskap och färdigheter, om mitt stora behov av en Göteborgskarta med Martins och Kalles och Alices platser utmärkta (gärna en stadsvandring också!). Och om hur någon kan känna att akademin är en plats för en men ändå röra sig bort från den, samtidigt som jag aldrig nånsin känt mig hemma där – men look at me jobba nu. Men jag fick i alla fall säga hur mycket jag tycker om Samlade verk, och hur sen jag var på bollen eftersom ingen i min närhet pratade om hur ROLIG den är. ❤️

Men känslor KÄNNS när tag släpps .  Lead me on and wish me well , säger boken. 

I nya numret av Språktidningen kan man rösta på svenskans bästa ord (igen?). Jag är så ointresserad av ord.  Eller så här. Ord är bara samlingar av ljud eller bokstäver, vibrationer och pennstreck. Ett ord säger inget i sig själv. Det hänger ihop med  vem som säger det  till vem  med vilken ton  i vilket syfte  och vilka minnen jag har, avsändaren har, vi har gemensamt  och tusen andra övertoner.   Exempel:   ”Fika” kan vara en stel dejt med noll kemi, ett socialt tvång på en dysfunktionell arbetsplats, en kopp för svagt te och en trött skorpa.   Eller nåt annat, ett tillfälle när livet vänder:   ”Äntligen blir hon tyst. Jag rör runt med skeden, klirr, klirr. Jag dricker inte ens kaffe men jag ska börja nu. Drycken virvlar, som mina tankar.”  Vad är det vackraste jag hört? Kanske när mina barn sa sina egna namn första gången. Som att de accepterade mina val – de finaste namn jag kunnat komma på – och bekräft...

Måndag: Man är lite skör, ens barns körklass har konsert. Så lägligt. 

När det är oktober ute tänker jag på The Road Not Taken av Robert Frost. Jag kan hela utantill. Jag kan också altstämman i Randall Thompsons arrangemang för SATB , de sitter ihop för evigt.  Two roads diverged in a yellow wood, And sorry I could not travel both And be one traveler, long I stood And looked down one as far as I could To where it bent in the undergrowth; Then took the other, as just as fair, And having perhaps the better claim, Because it was grassy and wanted wear; Though as for that the passing there Had worn them really about the same, And both that morning equally lay In leaves no step had trodden black. Oh, I kept the first for another day! Yet knowing how way leads on to way, I doubted if I should ever come back. I shall be telling this with a sigh Somewhere ages and ages hence: Two roads diverged in a wood, and I— I took the one less traveled by, And that has made all the difference. Tydligen menade Frost slutet lite ironiskt. För diktjaget säger ju faktiskt in...

Eric Whitacre dirigerade St. Jacobs vokalensemble och Storkyrkans kammarkör i Eric Ericson-hallen igår kväll. Lyssna på Water Night! Gåshud är ett slitet ord, men jag fick det, särskilt här på "eyes" i takt 34 :  Är det inte så här jag vill skriva egentligen?  Jo.  

Farväl, min älskade , sjunger karaktären Mother i musikalen Ragtime medan Father drar på upptäcktsresa med sin best bro. Och notera det lite … avmätta: ”And, I suppose, bless America too.”  . Hon sjunger om att hon finner sig i sin lott, att vänta hemma och sakna. Men sen skiftar sången tonart och stämning: But, what of the people  who stay where they're put, planted like flowers  with roots underfoot? I know some of those people  have hearts that would rather  go journeying on the sea! Core utbytesstudentmemory: Jag fick den allra finaste presenten från körlärarna Mr. C och Mr. L. Jag fick sjunga solot, inte bara på vårkonserten utan även på vår körturné till St Louis.  Observera här det otroligt radikala för en tonåring på 90-talet: Mother pratar inte om kvinnor, hon pratar om människor. I know some of those people have hearts that would rather go journeying.  Är det inte underbara strofer att få sjunga som sjutton-, artonåring? Jag hade i och f...