Fortsätt servera litterära grönsaker!

Jag läste en artikel i tidningen Skriva – om ungdomar nuförtin som inte vill läsa och hur författare kan tänka då. Tidningen Skriva har ju sitt … didaktiska, skrivhantverksfokuserade anslag. Jag fattar den vinkeln. 

Men jag undrar ändå: kan vi NÅNSIN prata om ungdomar som något annat än förtappade och svårstyrda? Det är som att hela vuxensamhället kapitulerar inför blotta åsynen av ett problem som vi själva skapat. 

Nu är jag så irriterad att det bara rinner ur mig här, men det är det en skrivdagbok är till för. Som sagt. 

Det finns mycket att göra på många olika ställen. Jag vet det. Men det viktigaste är kanske att inte lärarna ger upp? Det är liksom skolans uppdrag, det här? Skyll inte på kidsen eller telefonerna.

Skyll på politiken och resurstilldelningen för i helvete.

---

När treåringen skriker efter choklad till middag serverar du inte choklad till alla dagens mål. 

Du ställer fram broccolin och råriset och kycklingen. För du vet att protein och fibrer är bra, även om det skriks. Så varför skulle vi ge upp så fort det gäller litteratur?

Som förälder tvingar jag mina barn att läsa böcker, smaka på all mat, borsta tänderna, duscha (fast just det behövs inte tvång till längre), städa badrummet. Vill de? Nej. Men det är mitt jobb som förälder att stå ut. Det handlar om att se dem som människor som måste öva sig på att bidra, tänka, växa. De får klaga bäst de vill. Jag är vuxen nog att ta det.

Som undervisande högskolelärare måste jag också vara vuxen nog att ta det. Vuxenrollen – oavsett om den är privat eller professionell – handlar alltid om att orka stå i motståndet. Det handlar inte om magisk superpedagogisk förmåga. Det handlar om stamina. En självrespekt som gör att man orkar vara impopulär ibland. En demokratisk vision. Tillräckligt med tid och pengar, obviously. Annars är det HOPPLÖST på riktigt.

Jag tycker mig se att Skrivas chefredaktör är inne på samma spår i sitt veckobrev: 

 

Jag vänder mig dessutom starkt mot antagandet om att allt viktigt behöver vara kul. Läsglädje hit, rörelseglädje dit. Kul medan det pågår, kul i processen – jag tror inte på det. En del saker är bara nödvändiga och inte särskilt kul alls. 

Kul:

• Jämställdhet på Handelshögskolan 2004 – funkade inte.
• Läsning i skolan 2025 – tveksamt.
• Träning för mig 1982 till nu – hell no.

Det hade inte hjälpt mig som barn att prins Daniel kämpat på med generation pep och rörelseglädje. Jag är vuxen nu och vet att jag måste träna, så jag gör väl det då. Men kul kommer det aldrig att bli. Men att vara stark är kul. Att vara pigg. Att inte ha ont i ryggen. Klart kul. Svettas i grupp = ej kul.

---

Har vi slutat prata om läsning som motstånd, som träning, som något man växer genom? En fråga: Kommer läsglädjen eller läsförmågan först?

Jag tror att den bok som legat längst från min faktiska läskapacitet var Mot fyren. Jag blev tvingad att läsa den på gymnasiet. Det var inte kul. Jag fattade ingenting och blev yr i huvudet.  Men sen skulle vi diskutera den — form, stil, plats i litteraturhistorien. Då blev det kul. Då började jag älska den. Ju större kamp, desto större vinst liksom.

Det är samtalen som är viktiga! Jag säger det hela tiden. Jag säger det igen. Att dela upplevelser, invändningar. Att låta friktion få en funktion. Det är DET vi behöver lägga pengar på: läsningens efterarbete. Jag orkar inte det här samhället ibland. Sånt himla fokus på att allt ska vara kul.

---

Det finns också ett antagande om författarskap i intervjun som jag inte köper. 

Att om ungdomarna inte kan läsa så måste författaren skriva enklare. Vad är det för syn på … unga? På … bildning? På vårt ansvar som vuxna, som samhälle, som konstnärer? Det säger snarare att marknadsperspektivet råder. Erbjud produkten som marknaden efterfrågar, få betalt. Det är ju bara sorgligt. 

Frågan är väl snarare: Hur kan läsning tränas? Hur kan vi bygga läsuthållighet från årskurs ett och framåt?

Det här kan inte författare lösa. Absolut inte medelst ren marknadsanpassning.