Skrivkurser vi minns, del 1: Intermediate composition
Januari 2025, ett förutsättningslöst möte på Sveavägen.
”Och har du gått nån skrivkurs?” konverserade förläggaren vid kaffemaskinen.
Jag var nervös och blev lite ställd.
”Njaeee”, svarade jag, för långsamt.
För genom huvudet for alla skrivkurser jag hållit under mitt yrkesliv: på Svenska A – både fristående och inom kommunikatörsprogrammet. Skrivande i arbetslivet som kvällskurs på ett öde SU. Kommunikativa redskap och Skrivande & språklig variation på lärarutbildningen. Polisstudenternas essäkurs. Kreativt skrivande A och B, så klart. Och alla studenttexter jag varit bollplank till i Konstfacks studieverkstad – från första trevande försök till examensrapporter.
Det var så länge sen att jag glömt bort att jag själv gått skrivkurser. Så klart har jag ju det. Flera stycken faktiskt.
”Eller jo!” utbrast jag. Som ett litet fån.
Skrivkurser vi minns, del 1: Intermediate composition
This one time, in high school, satt jag gråtfärdig i ett klassrum med ett tomt papper framför mig och bestämde mig för att hoppa av kursen i Creative Writing. Jag sprang upp till studievägledaren Mrs. P och försökte förklara på ett språk som inte var mitt:
”Det känns som att jag har ett badkar fullt med ord. Det är ganska mycket, jag trodde det var ganska mycket. Men nu har jag kommit fram till havet och måste hälla ut mitt badkar. Och jag inser hur försvinnande lite jag kan. Det räcker inte.”Mrs. P var skeptisk, men jag fick byta till Intermediate Composition för Mr W.
Mr. W alltså. Han hade jättetjocka glasögon, lite tics och en entonig stämma. Och en aldrig sviktande tilltro till sina elever. Alla älskade honom.
Varje lektion började med nåt slags inspirationstal:
"Om du kan skriva en bokstav kan du skriva ett ord.Kan du skriva ett ord kan du skriva en mening.
Kan du skriva en mening kan du skriva en sida.
En sida blir tre. Femton är ett kapitel.
Och kan du skriva ett kapitel kan du skriva en bok."
För en som tyckte att det var trögt att skriva långt lät det otroligt. Alla här inne kan skriva en bok.
Sen delade han ut handouts med grammatikövningar. Tio poäng kunde man få, ett poängs avdrag för varje felaktig mening. Allt rättades med rödpenna. Och så – writing prompts: ”destination unknown”, ”något som gör mig arg”, ”en bok alla borde läsa”, sånt. Vi skrev idéer i några minuter, sen var det marsch pannkaka till varsin dator.
Det skulle skrivas outlines: en inledning, ett thesis statement, tre argument för, ett emot och en rebuttal, avslutade med en conclusion.
Dagen efter producerades tre sidor text på lektionstid. När klockan ringde ut häftades sidorna ihop och placerades i Mr. W:s dokumentkorg. Nästa dag fick vi dem tillbaka, medan vi började på ett nytt ämne, en ny outline.
Betygsättningen var elegant (och skoningslös) i sin enkelhet: alla uppsatser började på A – det var defaultläget. Sen fick man avdrag för stavfel, run-on sentences, comma splices, subject–verb-agreement errors. De behövde åtgärdas, sidor skrevs ut på nytt, lämnades in igen.
Och så där höll det på, vecka efter vecka. Sidor skrevs. Språket stramades åt.
Jag lärde mig grammatik, men framför allt retorik. Och att släppa alla spärrar och låta tangenterna gå.
Skrivdisciplin. Kvantitativ textproduktion.
I slutet av läsåret sa han:
"Class of 2000 – nu ska ni ut i livet. Ni är inte klara. Ni ska ta fart. Accelerera. Go!"
Ibland hör jag mig själv säga samma sak till mina studenter:
"Din examensuppsats är inte kronan på verket. Den ska bara vara startskottet."
Jag vet inte vad Mr. W gör idag, men jag skulle vilja säga:
Du hade rätt. Jag kunde skriva en bok.
För efter det där förutsättningslösa manusmötet på Sveavägen fick jag skriva om den sista tredjedelen. Och sen fanns det – förutsättningar.
Kommentarer
Skicka en kommentar