Om Paulina

Foto: Stefan Tell
Jag heter Paulina Nyman. Till vardags arbetar jag på Konstfack som högskolepedagogisk utvecklare med inriktning på skrivande. Mitt yrkesliv har i femton år gått ut på att vara en brygga: mellan gymnasiet och akademin, mellan yrkeslivet och universitetet, mellan konstvärlden och högskolan. Man ser intressanta saker när man kan kika åt två håll samtidigt.

Jag kan prata om skrivprocess och skrivforskning i timmar, men är ganska ointresserad av mirakelmetoder och one size fits all-lösningar. Generellt. 

I januari 2026 debuterar jag med Sjung sakta för mig, en roman för unga vuxna, på Bonnier Carlsen. Mina berättelser utforskar lojalitet och gränsdragning, begär och makt, och det som uppstår i mellanrum och tystnad. Provläs de första kapitlen redan nu!

 

”Omhuldad av sång och musicerande följer läsaren den runda och dynamiska Nora i ett nära förstapersonsperspektiv. Det starka inre känslolivet är närmast poetiskt och intima stunder lägger sig som varm bomull runt hjärtat. Men förnimmelser av ett alltid närvarande mörker framkallar tårar."

”Känslostormarna och de fina formuleringarna […] skapar närhet och intimitet i kärnan av hur det är att vara tonåring idag.”

BTJ-häftet nr 24, 2025. Lektör: Sofie Andersson.



Jag behövde en plats för mina fältanteckningar från ett skrivande liv – om processer och motstånd, minnen och böcker, omvärld och idéer, och allt det som skaver och glittrar däremellan. Om just mellanrummen. Instagram räckte inte riktigt till, så som den millennial jag är kommer jag för evigt att vända mig till bloggen. Gen Z kan sucka allt ni vill, ni kommer säkert fortsätta fippla med era TikTok-konton medan nya generationer himlar med ögonen åt er samtidigt som de AI:ar i fyra dimensioner eller nåt. Det är livets gång, och vi får bara bejaka det. Det format man blev vuxen med är det man känner sig bekväm i.

Här är texterna sökbara, här går de att kategorisera. Jag älskar sånt.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fältanteckningar från mellanrummet

Bild
Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...
Läs »

Kan vi prata skrivprocess?

Bild
Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...
Läs »

Barnet som hatade skrivböcker

Bild
I förra veckan hade mitt barn utvecklingssamtal och det hade fyllts i en enkät med glada, ledsna och nollställda gubbar efter olika påståenden. Jag har också fyllt i såna utvärderingar. Jag hittade till och med en från lågstadiet under något flyttrensande för ett par år sedan. Allt var 😃 – utom att skriva och att ha rast pga undermålig kompissituation = ☹️ Jag var alltså inte ett barn som älskade att skriva. Tvärtom. Jag minns alla skrivböcker och hur de sög livslusten ur mig. Jag ville sjunga. Jag vill gärna nämna det för att kontrastera mot det klassiska författarnarrativet: "Jag har skrivit sedan jag kunde hålla en penna, jag har alltid fantiserat ihop historier och drömt om att bli författare sen jag var liten." Det behöver inte vara så. Skrivandet kan vara trögt och jobbigt, åtminstone tills man inser vad man ska ha det till. I mitt fall: För att försöka förstå mig på människorna.  
Läs »