Process, produkt – och lek

Nu är tryckfilerna klara, mejlade redaktör K. 

Det blev så mycket känslor, det svämmade över. Jag blev överraskad själv. 

När jag tänker på mig själv som barn så minns jag inte hur jag lekte egentligen. Jag minns Legobyggen, böcker, pärlplattemönster, färgpennor och limstift och akvarellpapper. Jag minns process och produkt, inte direkt lek. 

Men att bli läst så här, så noga, så omsorgsfullt, så kritiskt – återigen, inte den vardagliga betydelsen utan den akademiska – det är som att leka. Fler rum öppnas i texten med frågor: Varför gör hon så? Reagerar inte han på det? Hur länge har det pågått? Den andra personen borde väl bli argare? Jag svarar genom att flytta Nora litegrann i tid, till en annan position. Höjer temperaturen lite. Och jag visar den nya versionen, får reaktioner direkt som får mig att känna nya saker och jag vrider på texten lite till. Det har varit en lek och ett samarbete. 

Det är klart att jag hoppas att boken ska få läsare i Noras ålder och fas i livet. Jag längtar efter att höra vad de hör, se vad de ser i texten. Men då är den färdig, stängd. 

Att ha nån med sig i en text som process, innan man låser den, det är nåt annat, och den leken, den fasen är över nu. Och låt en kvinna få ha sina känslor och torka sina tårar bara. Och känna tacksamhet. 

Jag trodde ju att process och produkt var det livet var, sån tur att jag fick nån att leka med också.