Paulina Nyman

Jag tänker på att släppa taget.  Ett tag var texten så nära. Jag kände den under fingertopparna när jag blundade. Jag hörde den i öronen när allt annat var tyst.  Jag bad några läsa. Jag skrev ut den, jag mejlade den. Och mina vänner var omsorgsfulla och känsliga i sina läsningar, men bara att ge texten space släppte in syre i processen. Nu säger skrivfröken: Responsgrupper är det bästa vi har, just därför. Det viktigaste är verkligen att släppa hudkontakten med bokstäverna. Att låta öronen få vila. Näst viktigast är att läsa andras texter och behöva formulera konstruktiva synpunkter utifrån en egen läsning och egna textuella preferenser till någon annan. Först på tredje plats kommer att få höra andras åsikter om den egna texten. För random folks åsikter på nån skrivkurs är ibland verkligen bara random folks åsikter, och absolut inte facit.  Men att få läsningar som är noggranna, omsorgsfulla, intelligenta - det är livets liv med guldsnören om. Då hamnar ens text under hu...

Fem dagar före julafton kom lådan med mina 40 friex. Sjung sakta för mig finns! Den är jättefin! Jag smygkollar Libris och ser att fler och fler folkbibliotek beställer den och registrerar den. Boden! Hallstahammar! Öckerö! Åland! Ystad! Jag har haft en vuxenvecka, och om en liten stund kommer barnen. Det är min jul i år. Jag har ägnat helgen åt att slå in Sjung sakta för mig i grönt papper och röda snören, och kört runt i stan för att leverera den till dem som läste berättelsen först. Christel, Johanna, Jennie, Caroline. ❤️ Och Anna, men hon får den i brevlådan pga jag hinner inte till Västerbotten och tillbaka på en dag. Jag har spelat julmusik på bilstereon och känt ... julefrid. För första gången på ... ja, ett decennium.  För de senaste tio åren har jag pga anledningar utom min kontroll utvecklat en grinchpersonlighet runt jul. Vid första advent lägger sig inte snön utan trycket över bröstet och sen är det bara att stå ut, tills den årliga julbastun med vänner den 27 decemb...

Nu har jag klappat på första exet av lilla boken i ett par dagar. Den luktar ny, omslaget är matt men titeln glansig, sidorna är prassliga. Amanda Jonsson s handskrivna typografi på baksidan ... ! <3 Nej, en bok är verkligen ingen bebis men en likhet ser jag. När min son föddes skrev jag så här i bloggen jag hade ihop med två andra: 
 ”Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.” Samma med boken. Jag fick den överlämnad inslagen i rosa silkespapper och glitter i receptionen på Sveavägen. ”Du ser ändå samlad ut?” sa förläggar-Ulrika. Ja, det var ju så den skulle bli? Så den skulle se ut? Den är så fin och den är redo för världen.  Det första boken fick göra var att följa med på två luciatåg. Det tycker jag var fint och passande för den.  Samlad person?

Sjung sakta för mig utspelar sig i Stockholm. Jag tycker så mycket OM den här stan och jag TYCKER så mycket om den här stan. Nån gång vill jag skriva om att växa upp precis på den skarpa gränsen mellan Stockholms postnummer med vitt skilda socioekonomiska verkligheter (vi kan ta 127 och 129, bara som ett litet exempel), nån gång vill jag skriva om hur det känns att växa upp på en plats som inte räknas i en stad som i allra högsta grad räknar med sig själv. Jämt tänker jag på geografi, demografi, ekonomi,  men allt går inte att få in i en roman. Bara litelitegrann av det kom med i Sjung sakta för mig . Att Nora åker pendeltåg till skolan, längs med Västerhaningelinjen, till exempel. Vissa platser har jag skrivit ut: Odenplan. Älvsjö. Nynäsvägen. De viktigaste: inte. Detta har diskuterats. Ett par varv. Om man är en sthlmsläsare så tror jag att man vill känna sig smart och fatta var vi är på för skola? Eller? Jag svarade att jag själv inte är så inne på extremt fast geografi när jag ...

Ni vet sån där terapi när man ska prata med sitt inre barn? Jag fick så att säga syn på henne för en vecka sedan.  Det här vill jag säga till flickan till vänster,  hon som  hatade att skriva , om nån minns : Först ska du veta: Det är hemskt att vara barn, det ÄR roligare att vara vuxen. Din känsla är rätt. För det andra: Läs, bara. Strunta i att mamma kommer in och härjar för att du inte släckt lampan. Strunta i att pappa säger ”lägg bort boken” när det bara är en helt vanlig frukost, herregud. De har ingen koll. Jag vet att ”var bara dig själv” är ett skitdåligt råd när man inte riktigt vet vem man är än. Men så här: man kan vara olika saker olika dagar, man får det. Det viktiga är att lyssna på magkänslan - men det gör du redan, så det är inget råd egentligen. Du bryr dig inte så mycket om vad folk tycker heller, och det är bra. Men ett tips är att aktivt leta efter folk som … du tycker tycker bra saker, om du fattar. Var med dem. Du kommer ha roligare då. Det är i all...

Hon heter Nora. Hennes pappa älskar Ibsen. Han ville att lillasystern skulle heta Hedda, men hon fick namnet Thea. Nora har läst Ett dockhem i skolan och blir trött när hon retsamt kallas för en liten ekorre. Hon smäller i en och annan dörr – men inte som dramatisk, politisk slutpunkt. Ibsens Nora lämnar sitt hem, men min Nora vill hitta hem. Dörrar är i rörelse hela tiden i Sjung sakta för mi g. De öppnas, stängs, fångas, gnisslar, står på glänt, låses. De är konkreta hinder och öppningar, men också metaforer.  Därför är dörren på bokomslaget viktig. Jag hoppas att någon läser boken och funderar på just dörrarna – på vem som går ut eller in, vem som väntar bakom, vem som släpper in. Vad som hörs genom en stängd dörr. Och hur dörrarna låter. För en dörr vräker man inte upp en gång och sen är det klart. När Agnes (!) och Elin slog upp toadörren 1998 var det en katharsis av Guds nåde, men ärligt talat rätt  orealistiskt .  Amanda Jonsson har gjort omslaget. <3 Det är ...

Min bok är ingen bebis , det har jag skrivit om. Men vad är den då? Jag funderar så mycket på det, för känslorna nu när den är klar påminner mig om nåt. De är inte nya. Jag har varit med om det här förut. Jag hamnade på Debutantbloggen igen, i ett gammalt inlägg av Jessica Schiefauer: "Att skiljas från sin bok" . Hon jämför boken med en relation som tar slut. Det är fint, som hon skriver: ”Det är som vid en skilsmässa: romanen finns där i mina rum, alltid i närheten, en självklarhet i livet, tills vi en dag är färdiga med varandra och måste gå skilda vägar. När romanen flyttat ut ur mig och in i tryckpressen förlorar jag kompassen, jag har ingen stadga, jag får ångest och måste sitta på mina händer för att inte kasta mig in i en ny relation med ett nytt skrivprojekt. För precis som med kärlekspartners måste jag vara singel ett tag först, jag måste processa det som varit innan jag kan gå vidare.” Jag förstår vad hon menar. Men min erfarenhet av skilsmässa verkar vara väsensski...

En bok av glas. Tunna tunna sidor. Genomskinlig, tills du andas på den. Då framträder bokstäverna, dikten.  Se och läs mer om Book of breath hos konstnären Anna Mlasowsky .  Anna Mlasowsky är professor i Glas och keramik på Konstfack. Jag fick höra om Book of breath på hennes professorsinstallation och har inte kunnat sluta tänka på den. Jag vill att litteratur ska vara så. Ömtålig men med vassa kanter. Nåt man måste hålla nära och andas med för att kunna läsa.

Mina barn blir hjärtligt trötta på mig när jag tar nya bilvägar hem varje gång, mer eller mindre krångliga.  ”Man får inte stagnera, barn!” säger jag och sicksackar mig genom förorterna. ”Varje ny stig man tar skapar nya hjärnsynapser!” Jag har läst det nånstans, jag väljer att stenhårt tro på det. Att välja nytt, att utmana sig, att inte fastna – att fortsätta undersöka livet. Jag är 43 och ett halvt. I mina gruppchattar pågår viss åldersnoja. Barnen börjar bli tonåringar. Föräldrarna börjar bli gamla. I mitten finns vi och vi känner inte riktigt igen oss längre. Varken till utseende eller humör, att leva i sviktande hormonnivåer är … intressant. På nån fest en gång sa en person att hon tänkte sig personlighet som en sås man låter reducera. Ju längre den får sjuda, desto tjockare blir den. Det stämmer väl hyggligt med DNA-forskningen också (se referens nedan) – vi blir mer lika våra genetiska föräldrar ju äldre vi blir.  Jag vill inte. Det är därför jag spär ut min egen sås, ...

Privat Instagramstory mars 2025 Den här metaforen ”min bok är min bebis” - den finns överallt. I skrivpoddar, i sociala medier, på releasefester. Jag är ju generellt lite avig och tycker aldrig att andras liknelser passar i mitt liv. Jag tänker väldigt mycket på Sjung sakta för mig , det ska jag erkänna. Jag drömmer om den på nätterna. Jag pratar tydligen om den så pass mycket hemma att mitt barn ritade ett porträtt av mig med en pratbubbla med en bok i.  Om 13 veckor finns den.  Men jag ser faktiskt väldigt få likheter mellan Sjung sakta ...   och mina barn och tiden jag väntade på dem.  Att försöka få barn var att släppa alla illusioner om att ha kontroll och att kunna planera. Det var väldigt lite som mitt agerande kunde påverka ifråga om utfall, det var mest att köpa världens dyraste trisslott och hålla tummarna. Att skriva är tvärtom. Ansträngning, analys, nedlagd tid lönar sig. Det är ett arbete.  Och att ha barn är att konstant överraskas och att fortfara...

Amanda Jonsson har gjort omslaget <3 För 100 dagar sedan satt jag på balkongen och åt jordgubbar, nu borde jag verkligen packa ihop utemöblerna och solcellslyktorna. Stormen Amy var väldigt högljudd i frågan.  100 betyder ingenting, det är bara vi med tio fingrar som därför lever våra liv i tiopotensernas föreställningsvärld som tycker att det är magiskt.  Jag tänker på det sedan jag läste Delfinön av Arthur C. Clarke för tre gånger tio år sedan. Delfinerna och späckhuggarna, som människorna lärt sig kommunicera med med hjälp av nån futuristisk men kanske inte längre så avlägsen teknik, levde i tvåpotenser. Två fenor, ni vet.  Och visst var det väl Anette i Peter Pohls romaner som hade ett eget, kulramsutvecklat räknesystem baserat på fyra? För 200 dagar sedan läste jag Samlade verk och strök under allt som var roligt. (Det var mycket.) Idag ska jag äntligen öppna Artens överlevnad . 

Jag läste Bara till naveln för några veckor sedan. Blev överlycklig, fnissig, kände mig sedd och exposed på samma gång. Den blev ju knappast sämre av att Linea Maja Ernst var en ljuvlig paneldeltagare på bokmässeseminariet ”Att gestalta begäret”. Eller att hon sa att hon skrev den som utmaning, efter att ha dissat Sally Rooneys sexscener och fått höra ”Gör det bättre själv då!” Eller att hennes partner lajkar alla hennes femmor på Goodreads - goals att ha en sån tjej.  Gud, den är så bra. Jag fangirlade hårt på Bokmässan: ” En midsommarnattsdröm och Mot fyren och Call me by your name är CENTRALA VERK I MITT LIV!!! Jag tycker SÅ mycket om den!!!!” Bildbevis på hur centrala:  1. Kolla vilken gullig Peaseblossom (den ljusgröna med lång slöja!) jag var när min high schools drama club satte upp den som spring play.  2. Kolla fotoalbumet från min ensamresa som 20-åring till ca alla hus som Virginia Woolf nånsin bott i.  3. Jag lät Agnes i Sjung sakta för mig säga att ...

Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...