Skrivkurser vi minns, del 2: Litterärt skapande I, II och III

Jag var 20 år och skulle äntligen börja på universitetet. Jag hade sålt kaffe och korv på Pressbyrån i Södra husen i ett år och drömt om att få ta av mig den där gulblå pikétröjan, att få gå på seminarier, föreläsningar, plugga i biblioteket istället. 

Som ganska många av oss som kommer från så kallade studieovana miljöer var jag lite stressad över framtiden. Hur skulle jag välja väg? Vad skulle jag bli? Skulle jag få nåt jobb? Hur GÖR man? Alla andra verkade veta. De hade klara planer, spikrakt framåt. Jag visste ingenting. 

Jag skulle läsa Svenska A på helfart och så la jag till Litterärt skapande på halvfart. Skulle det gå? Fick man ens det? 

Det gick svinbra.   

Om Intermediate composition lärde mig allt om kvantitativ textproduktion och struktur så lärde Litterärt skapande mig allt jag kan om att läsa kritiskt. Jag menar inte kritiskt i den vardagliga betydelsen, jag menar den akademiska. Jag lärde mig att läsa ur olika perspektiv, att diskutera olika tolkningar, att värdera text. 

Eftersom detta föredrog sig på den tiden då DATASAL var ett levande koncept gick kursens textlogistik till så här: 

Man fick skriva hemma, på skrivmaskin eller dator. Man skrev ut, åkte till Frescati, tog hissen upp på littvetinstitutionen, la sina ark i samma sorts dokumentkorg som Mr. W haft. Vi hade roterande ansvar för att, fem minuter efter deadline, lägga samtliga inlämnade texter i kuvert och posta till ett tryckeri i Tullinge. Ett par dagar senare ramlade det tjocka kuvertet ned i ens egen brevlåda. En process som känns antik i dag. Men: det var som julafton att få det där kuvertet.

Allas texter såg så proffsiga ut, tyckte tjugoåriga jag. Det var intag på betyg och högskoleprov – vilket ju ofta korrelerar med folk som kan sina administrativa processer och ordbehandlingsprogram. 

Första insikten: Allt som ser bra ut är inte bra. Textkvaliteten sitter inte i detaljerna på ytan, utan mellan raderna. 

Jag tror att jag var yngst i min grupp. Det är svårt att säga nu vad medianåldern egentligen var, men kanske … 32? De andra hade varit med om så mycket, tyckte jag. De hade LEVT. De hade PERSPEKTIV. Men när jag gav min textrespons sa de faktiskt: ”Oj, jag hade inte tänkt på det.” Jag växte en meter.

Andra insikten: Ålder är bra, men inte allt. 

För den här kursen hade ett klassiskt textsamtalsupplägg. Vi som kanske hade förväntat oss roliga skrivövningar på lektionstid fick svälja vår besvikelse. Två halvdagar varannan månad sågs vi och då var det bara textrespons i fokus. Läraren inledde, en student hade sedan huvudläsningsansvar, men alla förväntades säga något. I en viss turordning, och det var väl nyckeln till framgång: det fanns en allokerad tidsslot till mig. Jag behövde inte ta plats, den gavs åt mig. Vi ägnade en timme åt varje inlämnad text. Det var gott om tid, diskussioner fick vindla. Vad innebär det att Alice i novellen tar just ett äpple ur fruktskålen i slutet? Alluderar det på kunskapens frukt, syndafallet? Eller Snövits naivitet?

Tredje insikten: Det är underbart att låta textdiskussioner vindla. Det är då det händer – när någon säger något du aldrig tänkt men förstår precis, och du själv kan läsa din text och inse vad du egentligen menar.

Tre terminer blev det. 22,5 hp poesi, 22,5 hp prosa. Texterna från termin 2 och 3 gavs ut i antologier, en student agerade redaktör och det blev några textredigeringsvändor. 

Jag kände livet i mig. (Sen tänkte jag att jag skulle bli civilekonom - och jag kan väl bara skylla på ungdomligt oförstånd.)

Fjärde insikten kommer nu, när jag bläddrar igenom antologin och kurspärmen. Jag hittar en projektbeskrivning från Lina 21 år. Det är fortfarande det här jag försöker göra: 

 Mellanrummet. Det är där det händer.