Sväng vänster här

Mina barn blir hjärtligt trötta på mig när jag tar nya bilvägar hem varje gång, mer eller mindre krångliga. 

”Man får inte stagnera, barn!” säger jag och sicksackar mig genom förorterna. ”Varje ny stig man tar skapar nya hjärnsynapser!”

Jag har läst det nånstans, jag väljer att stenhårt tro på det. Att välja nytt, att utmana sig, att inte fastna – att fortsätta undersöka livet.

Jag är 43 och ett halvt. I mina gruppchattar pågår viss åldersnoja. Barnen börjar bli tonåringar. Föräldrarna börjar bli gamla. I mitten finns vi och vi känner inte riktigt igen oss längre. Varken till utseende eller humör, att leva i sviktande hormonnivåer är … intressant.

På nån fest en gång sa en person att hon tänkte sig personlighet som en sås man låter reducera. Ju längre den får sjuda, desto tjockare blir den. Det stämmer väl hyggligt med DNA-forskningen också (se referens nedan) – vi blir mer lika våra genetiska föräldrar ju äldre vi blir. 

Jag vill inte.

Det är därför jag spär ut min egen sås, med dessa nya omvägar hem.

I Debutantbloggen skriver Sophia Westin fint om året då hon debuterade som författare och mamma. Hon skriver: 

”Runt 30 får vi väl något slags livskörkort efter att ha testat oss fram, gjort några viktiga val och är generellt bekväma bakom ratten.”

Jag läser och tänker: ja. Jag hade kunnat skriva ungefär så där i trettioårsåldern också. Då kändes livet rätt färdigt. Ett hem, en vardag, en rytm. Jag trodde nog att jag visste vem jag var. Att debuterna låg längre tillbaka i tiden. 

Tio år senare har jag debuterat om och om igen: som ensamstående, som bilägare, som bostadsrättsinnehavare, som nån som äter frukost i tystnad, som nån som längtar fast hon borde veta bättre. Som nån som tydligen kunde bli förstaögonkastetdödsblixtförälskad. Som upptäcker hur mycket som fortfarande går att börja med. Det finns så många debuter kvar. 

Varför skriver jag om unga? För att jag har så mycket visdom och perspektiv att dela med mig av? Nej, för att jag delar så mycket av deras ängslan och förundran inför alla möjliga avfarter på motorvägen. 

Min dotter har läst korr på Sjung sakta för mig. Jag hoppas att Nora ska vara allt annat än ett avskräckande exempel för henne. Jag hoppas att hon ska vara någon att känna igen sig i, att känna sig mindre ensam med. 

Retroaktivt också, för nån medelålders person. 

Övningskörningen tar aldrig slut. Du tror du ska hem, men sväng vänster här, säger min inre instruktör. Och ofta lyder jag.

Jag <3 min bil

Lästips: 

Plomin, Robert (2020). Blueprint: hur DNA ritar om vår psykologi. Stockholm: Natur & kultur.