Ett eget rum, ett hem

Min bok är ingen bebis, det har jag skrivit om.

Men vad är den då? Jag funderar så mycket på det, för känslorna nu när den är klar påminner mig om nåt. De är inte nya. Jag har varit med om det här förut.

Jag hamnade på Debutantbloggen igen, i ett gammalt inlägg av Jessica Schiefauer: "Att skiljas från sin bok". Hon jämför boken med en relation som tar slut. Det är fint, som hon skriver:

”Det är som vid en skilsmässa: romanen finns där i mina rum, alltid i närheten, en självklarhet i livet, tills vi en dag är färdiga med varandra och måste gå skilda vägar. När romanen flyttat ut ur mig och in i tryckpressen förlorar jag kompassen, jag har ingen stadga, jag får ångest och måste sitta på mina händer för att inte kasta mig in i en ny relation med ett nytt skrivprojekt. För precis som med kärlekspartners måste jag vara singel ett tag först, jag måste processa det som varit innan jag kan gå vidare.”

Jag förstår vad hon menar. Men min erfarenhet av skilsmässa verkar vara väsensskild från hennes. Jag har en fulare version, där en skilsmässa inte handlar så mycket om att vara tillsammans och sen en dag vara färdiga med varandra och ta adjö. Det är mer att slita på och ned varandra, att såra och bli sårad, allt i ett enda trassel och stor misär, och sen sitta på banken och dela upp allt man äger och har samtidigt som man undrar varför banken inte har näsdukar i kundmötesrummen. Fy fan vad hemskt om bokprocessen hade varit så plågsam – då hade jag aldrig velat ge mig på det igen.

Min psykolog sa förresten: ”Man ska aldrig underskatta ett bra rebound.” Brodera det gärna och sätt upp på väggen. Det har något.

Och jag är absolut ingen som förespråkar eller praktiserar polyamori, men parallella skrivprojekt går utmärkt – precis som att jag kan ha flera tegelstensläsningar pågående.

Så nä, min bok lämnad till tryck är ingen relation som tagit slut. 

Men Jessica Schiefauer igen:

”Senare, när jag vågar bläddra i det färdiga verket och läsa de ord jag själv skrivit, är det som att titta i ett fotoalbum från en svunnen tid i mitt liv. Tänk vad fint vi hade det ihop, ändå. Tänk så mycket du betytt. Tänk att jag fick vara din, att du var min, att vi hade varandra. När boken kommer ut kan vad som helst hända, och allt är bortom min kontroll. Men den relation jag haft, all lycka och all plåga berättelsen och jag gått igenom tillsammans, kan ingen ta ifrån mig.”

Vet du vad jag tänker på? Jag tänker på hus, lägenheter, ställen jag bott på.

Den där tvåan med arbetskök och soligt matrum, tre trappor upp utan hiss, som hyste så många drömmar. Den fick nya tapeter, målade tak, fina golv, och den såg inte bara ett litet barn flytta in utan två. Sen blev den för liten, och byttes mot en fyra med hiss.

Jag tänker på radhuset som jag älskade så länge jag hade råd. Men när räntan steg fick jag fokusera på spindlarna i hörnen och de otäta gamla fönstren för att kunna ta steget att sälja. Jag kollar på mäklarbilderna nu, två år senare, och känner värme och lite sorg.

Det var fint att bo där. Och lite jobbigt, men mest fint. Jag saknar det, men jag trivs här också, i lägenheten med Utsikten. 

Så kanske är det så jag ska se det:

En bok är ett hem. Ett hus, en älskad lägenhet som hörde till en viss period i livet, då den var alldeles perfekt och lagom. Jag flyttade in, tapetserade, målade, möblerade, slet för att göra det till mitt. Och jag fick hjälp – någon såg hur ljuset föll in genom köksfönstret och sa ”Här blir fint.”

Virginia Woolf skrev att en kvinna behöver pengar och ett eget rum för att kunna skriva.
Jag tänker att det egna rummet ibland inte är ett som man har – utan ett man bygger. Ett hem av text.

Och när det står klart, får man flytta vidare. Man får lämna nyckeln till någon annan.