Vägen man inte tog

När det är oktober ute tänker jag på The Road Not Taken av Robert Frost. Jag kan hela utantill. Jag kan också altstämman i Randall Thompsons arrangemang för SATB, de sitter ihop för evigt. 

Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

Tydligen menade Frost slutet lite ironiskt. För diktjaget säger ju faktiskt inte: ”Nu står jag här år senare och ser tillbaka.” Jaget säger: ”Jag kommer stå år senare och tänka att mitt val var betydelsefullt.” Vägarna beskrivs som i princip utbytbara – both that morning equally lay. Han lär ha sagt nåt om en vän som aldrig kunde vila i beslut, alltid såg tillbaka med ett ”tänk om”. Så med dikten ville han kommentera: Oavsett vad vi väljer får det betydelse. 

Vi ser mönstren i efterhand, det är så våra hjärnor är konstruerade. Det var meningen. Om jag inte hade köpt biljett till det här tåget så hade jag aldrig. Jag håller på så här hela tiden. 

Vi verkar tro på öde hellre än serendipitet. 

(Jag har letat efter en inspelning som har mindre av en ... amerikansk körklang men det är ju av förklarliga skäl rätt omöjligt – det här är en amerikansk dikt/körklassiker.)