Paulina Nyman

Ja, musiken.  Den kanske man ska göra några nedslag i.  Det går inte att skriva om Nora utan att låta musiken ta plats i texten. Hon beskriver världen med musikaliska termer: "Dropparna på fönsterrutan går från staccato i piano till subito fortissimo. Hon tittar upp en sekund från sin bok. Plåträcket på balkongen sjunger av smällarna och jag undrar om det haglar."  Det handlar för Nora om intonation – det som är rent och det som känns falskt. Och pauser och tystnad är lika viktiga som klangerna. Och dynamik – ibland är det lågmält, ibland mer intensivt. Och det hon inte säger rakt ut, det är övertonerna i ackorden. Teman återkommer, varieras.   Nora sjunger i kör, hon sjunger hos sångpedagog, hon sjunger med sin bästa vän, hon sjunger i huvudet.  Bland annat. Tänk gärna på det när du läser – vem sjunger för vem, vilka sjunger tillsammans, vem är tyst, vem kräver tystnad av andra? Och vad betyder det? Jag säger inte att jag har svaret, jag säger bar...

Jag har klippt mig idag. Det behövdes. ”Jag har tappat så mycket hår sen sist!” sa jag till min frisör Nina. Hon försökte hjälpa mig att felsöka. ”Om du stressade mycket för tre månader sen så märks det nu”, sa hon. ”Kan det vara det?” Jag som haft Livets År™ tyckte så här på årets näst sista dag att jag inte förknippar året med stress direkt. Roligt och pirrigt och fint, ja. Stress, nej. Men tre månader sedan. Det var ungefär i september. Vad hände då? Jo, jag var svinupprörd. Jag läste bok efter bok om snubbar som beter sig som as och tjejer som inte är helt oasiga heller, men som trånar, lämnar, går tillbaka, och fastnar i destruktiva cirklar med dessa snubbar. Jag läste om komplicerade heterorelationer i YA-romaner. Om identitetskriser, om att hitta sin grupp, om att söka efter sig själv och sin riktning. Och parallellt – som en märklig kontrapunkt – läste jag också många ungdoms- och barnböcker (inte alla b&u-böcker!) där HBTQIA+ fungerade som selling point, och där tematiken ...

Fem dagar före julafton kom lådan med mina 40 friex. Sjung sakta för mig finns! Den är jättefin! Jag smygkollar Libris och ser att fler och fler folkbibliotek beställer den och registrerar den. Boden! Hallstahammar! Öckerö! Åland! Ystad! Jag har haft en vuxenvecka, och om en liten stund kommer barnen. Det är min jul i år. Jag har ägnat helgen åt att slå in Sjung sakta för mig i grönt papper och röda snören, och kört runt i stan för att leverera den till dem som läste berättelsen först. Christel, Johanna, Jennie, Caroline. ❤️ Och Anna, men hon får den i brevlådan pga jag hinner inte till Västerbotten och tillbaka på en dag. Jag har spelat julmusik på bilstereon och känt ... julefrid. För första gången på ... ja, ett decennium.  För de senaste tio åren har jag pga anledningar utom min kontroll utvecklat en grinchpersonlighet runt jul. Vid första advent lägger sig inte snön utan trycket över bröstet och sen är det bara att stå ut, tills den årliga julbastun med vänner den 27 decemb...

"Varför skrev du en ungdomsbok?" var en fråga på bokfrukosten . Det finns repliker som liksom hänger i luften efter en sån fråga: För att man vill ta hand om sitt eget inre barn. För att skildra En Viktig Tid I Livet. För att frälsa världen med berättelser, och helst lösa läskrisen i samma veva. Och för att visa ungdomar att ...  Jag hade trots allt fått frågan på förhand, och jag hade tänkt .  För det första tänker jag att det främst är skolans och samhällets uppdrag att lösa läskrisen , inte författares eller konstnärers. Så här: läskunnigheten har inte gått ned för att böckerna blivit sämre. De som fattar de reella ekonomiska besluten måste inse att läskunnighet kostar. Och att demokratin är värd det.  Sen tycker jag inte om att se ungdomar som en homogen målgrupp att nå , eller som en helt apart folkgrupp. Genom att ta avstånd från det tar jag väl i och för sig hand om mitt inre barn. Jag kände mig alltid lite felkalibrerad gentemot ungdomsdiskursen. ...

Nu har jag klappat på första exet av lilla boken i ett par dagar. Den luktar ny, omslaget är matt men titeln glansig, sidorna är prassliga. Amanda Jonsson s handskrivna typografi på baksidan ... ! <3 Nej, en bok är verkligen ingen bebis men en likhet ser jag. När min son föddes skrev jag så här i bloggen jag hade ihop med två andra: 
 ”Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.” Samma med boken. Jag fick den överlämnad inslagen i rosa silkespapper och glitter i receptionen på Sveavägen. ”Du ser ändå samlad ut?” sa förläggar-Ulrika. Ja, det var ju så den skulle bli? Så den skulle se ut? Den är så fin och den är redo för världen.  Det första boken fick göra var att följa med på två luciatåg. Det tycker jag var fint och passande för den.  Samlad person?

Sjung sakta för mig utspelar sig i Stockholm. Jag tycker så mycket OM den här stan och jag TYCKER så mycket om den här stan. Nån gång vill jag skriva om att växa upp precis på den skarpa gränsen mellan Stockholms postnummer med vitt skilda socioekonomiska verkligheter (vi kan ta 127 och 129, bara som ett litet exempel), nån gång vill jag skriva om hur det känns att växa upp på en plats som inte räknas i en stad som i allra högsta grad räknar med sig själv. Jämt tänker jag på geografi, demografi, ekonomi,  men allt går inte att få in i en roman. Bara litelitegrann av det kom med i Sjung sakta för mig . Att Nora åker pendeltåg till skolan, längs med Västerhaningelinjen, till exempel. Vissa platser har jag skrivit ut: Odenplan. Älvsjö. Nynäsvägen. De viktigaste: inte. Detta har diskuterats. Ett par varv. Om man är en sthlmsläsare så tror jag att man vill känna sig smart och fatta var vi är på för skola? Eller? Jag svarade att jag själv inte är så inne på extremt fast geografi när jag ...

Att beskriva min egen skrivprocess är long overdue. Jag utlovade ett sånt inlägg i september, och nu är det väl dags.  Var skriver du? Lite varstans pga mobilanteckningsappen. Men främst hemma, vid mitt matbord. På min dator.  Och så skriver jag ut jättemycket och bär med mig papper överallt.  Och med jämna mellanrum lyssnar jag på hela texten. Word har en helt okej talsyntes. Jag trycker igång uppspelning på mobilappen, tar på hörlurarna och går ut. Och tvärstannar så fort det låter märkligt och antecknar i mobilappen. Jag går inte längs med bilvägar av denna anledning.  Hur hinner du? Barnen är hos mig varannan vecka. Nåt ska jag väl fylla min övriga tid med. Hur länge har du skrivit? Menar du i allmänhet? Under protest sen jag var sju . Med glädje sen jag var femton . Som jobb sen jag var 25 . På litterärt allvar sen jag var 40 . Och just den här berättelsen, Sjung sakta för mig ? Inte så länge, men det tog tid ändå. Hösten 2022 skrev jag intensivt i ungefär tre...

Jag skrev det en sömnlös juninatt pga fick feeling. Redaktören var nöjd, ville inte peta, sa hon. Läs på  Svensk Bokhandel.se .  Så nu har jag alltså, utöver att prata om "ointresse för det heterosexuella parningsspelet" på förlagsbokfrukost , skrivit om mina misslyckade tinderdejter i offentliga sammanhang.  Vem är jag ens. Kämpa självbilden och integriteten.  Lägger en snyggbild från pressbilderna här för att kompensera, på den ser jag balanserad ut.  Foto: Stefan Tell. 

Agnes och Nora sonderar terrängen mellan sig med böcker och filmer och musik. Det man inte kan säga rakt ut går ju att antyda med ett litet kulturtips. Har du läst den här? Jaså, det hade du, och glimten i dina ögon säger mig att du nog såg samma saker i den som jag.  Utdrag ur Sjung sakta för mig:  Vid Sergels torg berättar [Agnes] att hon läser om Call me by your name för fjärde gången. – Och hela tiden känner jag: ”Herregud, vem snodde min dagbok!?” Jag kan läsa ett par sidor, sen slår jag ihop den. Sen måste jag läsa igen. Plågsam igenkänning är det. Har du läst den? Men Nora har inte läst Call me by your name . Hon borde.  Först såg jag filmen, och den är ju söt. Ganska kysk, i synnerhet när det kommer till Elios och Olivers kärleks mer fysiska uttryck. ”Alltså, du måste läsa boken”, sa min vän C. Boken golvade mig.  Jag skrev så här i ett mejl till C: Jag kunde läsa max 10 sidor i taget, sedan var igenkänningen för plågsam. Jag slog ihop boken, la undan den, ...

Bonnier Carlsen bjöd in till bokfrukost och jag fick berätta om Sjung sakta för mig . Jag fick prata dörrar och körsång och mikroförhandlingar av klassrumsmakt och sånt som jag gillar och redan formulerat här. Men jag hade nog velat säga lite mer om själva bokprocessen. Så det gör jag här.  Lätt nervös person till höger, proffs till vänster Frågan jag fick var ungefär: Vilka överraskningar mötte du på vägen i bokprocessen, du som jobbar med att handleda studenters skrivprocesser? Främst: hur roligt det var? Hur uppslukande? Jag fick hålla i mig själv – lutar jag mig längre in kanske jag ramlar i och aldrig kommer upp? Jag måste ju ändå sköta mitt jobb, jag måste se till att barnen är hela och rena och mätta och har gjort sina läxor. Det var ... överraskande.  För det andra, kanske mer omtumlande än överraskande: att det faktiskt var en existentiell erfarenhet att arbeta så här nära textproffs. Det har varit ganska likt mina sånglektioner, och ja, Noras sånglektioner. Stå kv...

 På ett år och en dag kan man alltså hinna med första mejlet från förlaget och en recension från BTJ. Det känns ungefär på samma sätt. ❤️  ”Det starka inre känslolivet är närmast poetiskt och intima stunder lägger sig som varm bomull runt hjärtat.” ”Känslostormarna och de fina formuleringarna […] skapar närhet och intimitet i kärnan av hur det är att vara tonåring idag.” BTJ-häftet nr 24, 2025. Lektör: Sofie Andersson.

Hon heter Nora. Hennes pappa älskar Ibsen. Han ville att lillasystern skulle heta Hedda, men hon fick namnet Thea. Nora har läst Ett dockhem i skolan och blir trött när hon retsamt kallas för en liten ekorre. Hon smäller i en och annan dörr – men inte som dramatisk, politisk slutpunkt. Ibsens Nora lämnar sitt hem, men min Nora vill hitta hem. Dörrar är i rörelse hela tiden i Sjung sakta för mi g. De öppnas, stängs, fångas, gnisslar, står på glänt, låses. De är konkreta hinder och öppningar, men också metaforer.  Därför är dörren på bokomslaget viktig. Jag hoppas att någon läser boken och funderar på just dörrarna – på vem som går ut eller in, vem som väntar bakom, vem som släpper in. Vad som hörs genom en stängd dörr. Och hur dörrarna låter. För en dörr vräker man inte upp en gång och sen är det klart. När Agnes (!) och Elin slog upp toadörren 1998 var det en katharsis av Guds nåde, men ärligt talat rätt  orealistiskt .  Amanda Jonsson har gjort omslaget. <3 Det är ...

Tio veckor kvar till boksläpp. Tio nedslag, tänkte jag – små reflektioner längs vägen mellan manus och bok. Det här är den första: om början och slut. Jag fick en idé från en text av  Ulf Olsson i Expressen :  ”Den litterära rörelsen Oulipo utarbetade en metod kallad ’huvud till svans’ (’tête à queue’): för att sammanfatta en dikt tar man helt enkelt den första och den sista meningen, början och slutet. Hedlund menar att metoden också passar för romaner, och han väljer då böcker av vad han kallar typen ’kriminell underhållningsroman’, och då ’får den speciella och ofta intressanta resultat’.” Han raljerar lite över tjocka böcker som han inte tycker handlar om nåt.  Sjung sakta för mig  är inte tjock, och inte heller en kriminell underhållningsroman (och det är inte  Artens överlevnad  heller!!!), men vi testar ”tête à queue”-metoden ändå. Första och sista meningen: Notbladet på pianot fladdrar i draget från balkongdörren. Jag börjar gå, men vänder mig om oc...

Men känslor KÄNNS när tag släpps .  Lead me on and wish me well , säger boken. 

Nu är tryckfilerna klara, mejlade redaktör K.  Det blev så mycket känslor, det svämmade över. Jag blev överraskad själv.  När jag tänker på mig själv som barn så minns jag inte hur jag lekte egentligen. Jag minns Legobyggen, böcker, pärlplattemönster, färgpennor och limstift och akvarellpapper. Jag minns process och produkt, inte direkt lek.  Men att bli läst så här, så noga, så omsorgsfullt, så kritiskt – återigen, inte den vardagliga betydelsen utan den akademiska – det är som att leka. Fler rum öppnas i texten med frågor: Varför gör hon så? Reagerar inte han på det? Hur länge har det pågått? Den andra personen borde väl bli argare? Jag svarar genom att flytta Nora litegrann i tid, till en annan position. Höjer temperaturen lite. Och jag visar den nya versionen, får reaktioner direkt som får mig att känna nya saker och jag vrider på texten lite till. Det har varit en lek och ett samarbete.  Det är klart att jag hoppas att boken ska få läsare i Noras ålder och fas i...

Mina barn blir hjärtligt trötta på mig när jag tar nya bilvägar hem varje gång, mer eller mindre krångliga.  ”Man får inte stagnera, barn!” säger jag och sicksackar mig genom förorterna. ”Varje ny stig man tar skapar nya hjärnsynapser!” Jag har läst det nånstans, jag väljer att stenhårt tro på det. Att välja nytt, att utmana sig, att inte fastna – att fortsätta undersöka livet. Jag är 43 och ett halvt. I mina gruppchattar pågår viss åldersnoja. Barnen börjar bli tonåringar. Föräldrarna börjar bli gamla. I mitten finns vi och vi känner inte riktigt igen oss längre. Varken till utseende eller humör, att leva i sviktande hormonnivåer är … intressant. På nån fest en gång sa en person att hon tänkte sig personlighet som en sås man låter reducera. Ju längre den får sjuda, desto tjockare blir den. Det stämmer väl hyggligt med DNA-forskningen också (se referens nedan) – vi blir mer lika våra genetiska föräldrar ju äldre vi blir.  Jag vill inte. Det är därför jag spär ut min egen sås, ...

Privat Instagramstory mars 2025 Den här metaforen ”min bok är min bebis” - den finns överallt. I skrivpoddar, i sociala medier, på releasefester. Jag är ju generellt lite avig och tycker aldrig att andras liknelser passar i mitt liv. Jag tänker väldigt mycket på Sjung sakta för mig , det ska jag erkänna. Jag drömmer om den på nätterna. Jag pratar tydligen om den så pass mycket hemma att mitt barn ritade ett porträtt av mig med en pratbubbla med en bok i.  Om 13 veckor finns den.  Men jag ser faktiskt väldigt få likheter mellan Sjung sakta ...   och mina barn och tiden jag väntade på dem.  Att försöka få barn var att släppa alla illusioner om att ha kontroll och att kunna planera. Det var väldigt lite som mitt agerande kunde påverka ifråga om utfall, det var mest att köpa världens dyraste trisslott och hålla tummarna. Att skriva är tvärtom. Ansträngning, analys, nedlagd tid lönar sig. Det är ett arbete.  Och att ha barn är att konstant överraskas och att fortfara...

Farväl, min älskade , sjunger karaktären Mother i musikalen Ragtime medan Father drar på upptäcktsresa med sin best bro. Och notera det lite … avmätta: ”And, I suppose, bless America too.”  . Hon sjunger om att hon finner sig i sin lott, att vänta hemma och sakna. Men sen skiftar sången tonart och stämning: But, what of the people  who stay where they're put, planted like flowers  with roots underfoot? I know some of those people  have hearts that would rather  go journeying on the sea! Core utbytesstudentmemory: Jag fick den allra finaste presenten från körlärarna Mr. C och Mr. L. Jag fick sjunga solot, inte bara på vårkonserten utan även på vår körturné till St Louis.  Observera här det otroligt radikala för en tonåring på 90-talet: Mother pratar inte om kvinnor, hon pratar om människor. I know some of those people have hearts that would rather go journeying.  Är det inte underbara strofer att få sjunga som sjutton-, artonåring? Jag hade i och f...

Amanda Jonsson har gjort omslaget <3 För 100 dagar sedan satt jag på balkongen och åt jordgubbar, nu borde jag verkligen packa ihop utemöblerna och solcellslyktorna. Stormen Amy var väldigt högljudd i frågan.  100 betyder ingenting, det är bara vi med tio fingrar som därför lever våra liv i tiopotensernas föreställningsvärld som tycker att det är magiskt.  Jag tänker på det sedan jag läste Delfinön av Arthur C. Clarke för tre gånger tio år sedan. Delfinerna och späckhuggarna, som människorna lärt sig kommunicera med med hjälp av nån futuristisk men kanske inte längre så avlägsen teknik, levde i tvåpotenser. Två fenor, ni vet.  Och visst var det väl Anette i Peter Pohls romaner som hade ett eget, kulramsutvecklat räknesystem baserat på fyra? För 200 dagar sedan läste jag Samlade verk och strök under allt som var roligt. (Det var mycket.) Idag ska jag äntligen öppna Artens överlevnad . 

Har ni läst era gymnasiedagböcker på sistone? Citerar ni också Chaucer i dem?  Några verser ur  Canterbury Tales  kanske? ”Whan that Aprille with his shoures soote / The droghte of March hath perced to the roote” Nej? Bara jag? Jaha. Jaja. Jag kanske hatade att skriva när jag var barn , men någonstans i tonåren hände något. Jag har kastat alla mina dagböcker – utom dem från gymnasiet. Det var då jag insåg att skrivandet var ett redskap – för att reda ut tankar, förstå människor, försöka begripa vad som hänt och varför det blev som det blev. Sida upp och sida ned av handskrivna försök att få världen att gå ihop.  Det var något som klickade då, i tonen, i tempot, i en sorts ärlighet. När jag läser dem nu, som fyrtiotreåring, känner jag en sån ömhet inför den där versionen av mig själv. Hon som kände så mycket och förstod så lite, för att hon aldrig hade varit med om livet förut. När man har varit med om livet blir man vuxen. Innan dess famlar man. (Vem försöker j...