Paulina Nyman

"Varför skrev du en ungdomsbok?" var en fråga på bokfrukosten . Det finns repliker som liksom hänger i luften efter en sån fråga: För att man vill ta hand om sitt eget inre barn. För att skildra En Viktig Tid I Livet. För att frälsa världen med berättelser, och helst lösa läskrisen i samma veva. Och för att visa ungdomar att ...  Jag hade trots allt fått frågan på förhand, och jag hade tänkt .  För det första tänker jag att det främst är skolans och samhällets uppdrag att lösa läskrisen , inte författares eller konstnärers. Så här: läskunnigheten har inte gått ned för att böckerna blivit sämre. De som fattar de reella ekonomiska besluten måste inse att läskunnighet kostar. Och att demokratin är värd det.  Sen tycker jag inte om att se ungdomar som en homogen målgrupp att nå , eller som en helt apart folkgrupp. Genom att ta avstånd från det tar jag väl i och för sig hand om mitt inre barn. Jag kände mig alltid lite felkalibrerad gentemot ungdomsdiskursen. ...

Jag har skrivit om hur vuxenvärlden skyller läskrisen på unga , och hur vi samtidigt ger upp vårt eget ansvar,  Allt det här går absolut att läsa som en replik på premissen i  den här intervjun i tidningen Skriva . Nu fortsätter jag.   Inom marknadsföring finns en enkel sanning: fånga de unga. De är lättast att påverka, sägs det, för deras vanor är inte cementerade än. Får man dem att välja ett visst tvättmedel när de är sjutton fortsätter de antagligen köpa det som fyrtioåringar.  Ingen i reklamvärlden bryr sig särskilt mycket om medelålders personer. Deras konsumtionsmönster är fasta, deras lojaliteter inarbetade. De är redan förlorade. Det är ungdomens plasticitet man vill åt. Det är begripligt — med marknadslogik.  Men det märkliga är att samma logik börjar dyka upp på helt andra platser. I kulturen, i skolan, i politiken. Frågan har smugit sig in överallt: "Vad vill unga ha?" Och nästan obemärkt har den trängt undan en annan, svårare fråga: "Vad behöve...

Jag blir så provocerad av att läskrisen alltid skildras från den uppgivna resignerade vuxenvärldens perspektiv. Om unga kommer till tals så är det i korta enkäter: ”(Varför) läser du (inte)?” Här är förslag på frågor att verkligen ställa till unga. Och lyssna på svaren:  Vem har läst för dig? Vilka böcker har du fått lyssna på? Vilka böcker har folk sagt till dig att du borde läsa?  Läser dina föräldrar? Vad? När? Läser din lärare? Vad brukar du göra om dagarna? Hur ser kvällarna ut i din familj? Helgerna? Vad skulle du vilja att ni gjorde? Tillsammans? På egen hand? Vad lägger ni tid på? Finns det nåt ni borde sluta med? Nåt ni borde göra mer av?  Finns det lugna hörn hemma hos dig? I skolan? På fritids?  Vilka böcker har inte passat dig? Vilka har passat dig? Har du nån att prata med om läsupplevelser?  Fyll gärna på. 

Jag läste en artikel i tidningen Skriva – om ungdomar nuförtin som inte vill läsa och hur författare kan tänka då. Tidningen Skriva har ju sitt … didaktiska, skrivhantverksfokuserade anslag. Jag fattar den vinkeln.  Men jag undrar ändå: kan vi NÅNSIN prata om ungdomar som något annat än förtappade och svårstyrda? Det är som att hela vuxensamhället kapitulerar inför blotta åsynen av ett problem som vi själva skapat.  Nu är jag så irriterad att det bara rinner ur mig här, men det är det en skrivdagbok är till för . Som sagt.  Det finns mycket att göra på många olika ställen. Jag vet det. Men det viktigaste är kanske att inte lärarna ger upp? Det är liksom skolans uppdrag, det här? Skyll inte på kidsen eller telefonerna. Skyll på politiken och resurstilldelningen för i helvete. När treåringen skriker efter choklad till middag serverar du inte choklad till alla dagens mål.  Du ställer fram broccolin och råriset och kycklingen. För du vet att protein och fibrer är bra,...

Följ @dawitisaakbiblioteket och jämför med din egen bokhylla. Jag lät handen vandra över närmsta bokhyllerad och fick fram dessa på ett par sekunder. Anne på Grönkulla. Anne Franks dagbok. The Handmaid’s Tale. Never Let Me Go. Älskade.  Det sjuka är att det här är böcker som gjort mig mer till människa, som fått mig att tänka nytt och bättre, som sprängt djupare rum i min själ. Vem kan sätta sig över nån annan och bestämma vad som är provocerande, farligt, omstörtande och därför inte får finnas? Alltså, jag har själv åsikter om ämnet, så samtalet vill jag gärna ha. Ansikte mot ansikte. Men att plocka bort titlar från utlåningshyllorna, att låsa in dem i skåp, för att inte tala om att bränna dem – det säger något mycket obehagligt om vilken sorts människa som makten anser önskvärd.  Compliance  – ett fruktansvärt ord. En sak till: att bränna böcker är så väldigt … spektakulärt. Det är ett skådespel, flamboyant, för att återanvända ett ord . Ett sätt att göra förs...

Konstfack är lite som Hogwarts ibland. Det förändras hela tiden. Okej, trappor rör sig inte och porträtten är (oftast) tysta. Men utställningar byggs och rivs, rum förändras. Det som såg permanent ut vid niotiden på morgonen kan vara helt utsuddat vid lunch. Det finns en flyktighet som jag gillar, även om den skapar en reell FOMO. Here today, gone tomorrow (fast utan den kapitalistiska undertonen).  Det är en av alla typer av mellanrum jag lever i.  Det finns en återkommande kurs och utställning som jag ofta tänker på. Det är när kandidatettorna på Inredningsarkitektur och möbelformgivning får varsin PLANKA att göra en stol av. Plankan är furu,  900x120x50 mm, högst ordinär. Och fyra dagar senare ska den ha tagit formen av en stol. Och alla klassens stolar ställs ut. Det är helt otroligt. Det finns inte två sittdon som är likadana. Det är stolar för avkoppling, för arbete, för barn, för skoj, för semester. De är låga och höga, grova och smäckra.  Jag tänker på d...

Ska vi fortsätta prata HBTQIA+-representation i ungdomslitteratur en stund? Jag tycker det, jag har tänkt ganska mycket på det på senaste tiden.  Jag var ganska irriterad och uppgiven (men ändå rätt stringent och analytisk, tycker jag?) på mitt lilla privata instagramkonto med 144 följare. Det är en följarskara som kureras hårt och ofta. Ändå smög sig innehållet ut och iväg bakvägen. Intressant, tycker jag. Man har väl bara så liten bransch som man gör sig, vill jag replikera.  I alla fall.  Mina 18 frågor var ... lite många. Drömmen är ju ett lika elegant test som Bechdeltestet . Det får vara ett pågående projekt. Kanske rör det sig ändå i området: kan karaktären lika gärna bli kär i vem som helst utan att det skulle förändra berättelsen? Eller så här: 


 Skulle berättelsens blick, konflikt och tematik förändras i grunden om könsidentiteten hos kärleksobjektet var en annan? Om inte, är queerheten sannolikt inte ett bärande villkor – utan bara ett lager färg på en i gru...

Barn- och ungdomsböcker med HBTQIA+-tematik – det finns lugnt sagt fler nu än när jag var tonåring. Och medan jag och min inre fjortonåring uppskattar ansträngningen blir vi ibland också trötta. För representation handlar inte bara om  att  någon finns, utan  hur  hen finns. Hur berättelsen rör sig, vilka blickar som styr språket, vad som händer när det queera krockar med andra normer.  Så innan du firar varje litterärt samkönat handhållande som en revolution och ställer din bok på regnbågshyllan – låt oss ställa några frågor. 18 stycken. De börjar på very basic-nivå och blir gradvis mer obekväma. 1 poäng för varje ja, -5 poäng för varje fråga du inte förstår.  1. Finns det en queer karaktär överhuvudtaget? Representation måste börja med att någon faktiskt finns. 2. Har karaktären ett liv som sträcker sig längre än sexualitet/könsidentitet – med intressen, vardag, kropp, humor? En queer person är inte bara ”sin läggning” eller ”sin identitet”. Hen är också ...