BANNED BOOKS WEEK

Följ @dawitisaakbiblioteket och jämför med din egen bokhylla.

Jag lät handen vandra över närmsta bokhyllerad och fick fram dessa på ett par sekunder.

Anne på Grönkulla. Anne Franks dagbok. The Handmaid’s Tale. Never Let Me Go. Älskade. 

Det sjuka är att det här är böcker som gjort mig mer till människa, som fått mig att tänka nytt och bättre, som sprängt djupare rum i min själ.

Vem kan sätta sig över nån annan och bestämma vad som är provocerande, farligt, omstörtande och därför inte får finnas? Alltså, jag har själv åsikter om ämnet, så samtalet vill jag gärna ha. Ansikte mot ansikte.

Men att plocka bort titlar från utlåningshyllorna, att låsa in dem i skåp, för att inte tala om att bränna dem – det säger något mycket obehagligt om vilken sorts människa som makten anser önskvärd. Compliance – ett fruktansvärt ord.

En sak till: att bränna böcker är så väldigt … spektakulärt. Det är ett skådespel, flamboyant, för att återanvända ett ord. Ett sätt att göra förstörelsen synlig, nästan konstnärlig. Jag kan på ett sätt respektera den strategin. Den törs stå för något, på ett bakvänt sätt.

Men det finns en tyst variant av censur också, som ger mig en annan form av obehag – ett kallare. När algoritmerna, bestämda i styrelserum på andra sidan världshaven, påverkade av helt andra kulturella värderingar och politiska agendor, obemärkt gör det samtal vi försöker ha omöjligt. Och vi fattar ingenting.

Tänk på det, du: i sökresultaten, i flödet.
Du ser inte ens vad som saknas.
Mellanrummen är borta.