Mother, Nora och jag – och ordens performativitet

Farväl, min älskade, sjunger karaktären Mother i musikalen Ragtime medan Father drar på upptäcktsresa med sin best bro.

Och notera det lite … avmätta: ”And, I suppose, bless America too.” 

.

Hon sjunger om att hon finner sig i sin lott, att vänta hemma och sakna. Men sen skiftar sången tonart och stämning:

But, what of the people 

who stay where they're put,

planted like flowers 

with roots underfoot?

I know some of those people 

have hearts that would rather 

go journeying

on the sea!

Core utbytesstudentmemory: Jag fick den allra finaste presenten från körlärarna Mr. C och Mr. L. Jag fick sjunga solot, inte bara på vårkonserten utan även på vår körturné till St Louis. 

Observera här det otroligt radikala för en tonåring på 90-talet: Mother pratar inte om kvinnor, hon pratar om människor. I know some of those people have hearts that would rather go journeying. Är det inte underbara strofer att få sjunga som sjutton-, artonåring? Jag hade i och för sig fått resa ensam över ett stort hav, men i livet kände jag mig inträngd, fastlåst, bortglömd.

Men jag fick ana att ord, om de sjungs tillräckligt innerligt, kan ändra själva kartan över vem man är och vart man ska.

Det här är centralt i Sjung sakta för mig: Vad händer i en ung människa när (hyfsat komplexa!) kärleksdikter sätts i hennes händer och hon ska uttala dem högt när hon sjunger? Hon blir varm i hela kroppen – dikterna filtreras genom hennes själ. Ordens performativitet, deras förmåga att förändra verkligheten, ska inte underskattas. 

Med musiken kan Nora säga sådant hon annars inte vågar, inte har språk för, kanske inte ens förstår att hon får säga.