Den metaforiska furuplankan

-

Konstfack är lite som Hogwarts ibland. Det förändras hela tiden. Okej, trappor rör sig inte och porträtten är (oftast) tysta. Men utställningar byggs och rivs, rum förändras. Det som såg permanent ut vid niotiden på morgonen kan vara helt utsuddat vid lunch. Det finns en flyktighet som jag gillar, även om den skapar en reell FOMO. Here today, gone tomorrow (fast utan den kapitalistiska undertonen). 

Det är en av alla typer av mellanrum jag lever i. 

Det finns en återkommande kurs och utställning som jag ofta tänker på. Det är när kandidatettorna på Inredningsarkitektur och möbelformgivning får varsin PLANKA att göra en stol av. Plankan är furu,  900x120x50 mm, högst ordinär. Och fyra dagar senare ska den ha tagit formen av en stol. Och alla klassens stolar ställs ut.



Det är helt otroligt. Det finns inte två sittdon som är likadana. Det är stolar för avkoppling, för arbete, för barn, för skoj, för semester. De är låga och höga, grova och smäckra. 

Jag tänker på den plankan som en metafor för högskoleutbildning. Plankan är föreläsningarna, kurslitteraturen, seminarierna, uppgifterna, examinationen, uppsatsen. Välj vad det ska bli för dig, så vill jag säga till studenterna. Tänk på din vision. Ta beslut, kapa på strategiska ställen. Sandpappra. 

Jag tänker kanske till och med på plankan som mer än utbildning, snarare bildning? Jag önskar mig så att alla människor skulle få samma planka, och verktyg, maskiner, hantverkskunnande, handledning att göra en riktigt fantastisk stol av den. 

Det är magi. 



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fältanteckningar från mellanrummet

-
Bild
Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...
Läs »

Kan vi prata skrivprocess?

-
Bild
Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...
Läs »

Barnet som hatade skrivböcker

-
Bild
I förra veckan hade mitt barn utvecklingssamtal och det hade fyllts i en enkät med glada, ledsna och nollställda gubbar efter olika påståenden. Jag har också fyllt i såna utvärderingar. Jag hittade till och med en från lågstadiet under något flyttrensande för ett par år sedan. Allt var 😃 – utom att skriva och att ha rast pga undermålig kompissituation = ☹️ Jag var alltså inte ett barn som älskade att skriva. Tvärtom. Jag minns alla skrivböcker och hur de sög livslusten ur mig. Jag ville sjunga. Jag vill gärna nämna det för att kontrastera mot det klassiska författarnarrativet: "Jag har skrivit sedan jag kunde hålla en penna, jag har alltid fantiserat ihop historier och drömt om att bli författare sen jag var liten." Det behöver inte vara så. Skrivandet kan vara trögt och jobbigt, åtminstone tills man inser vad man ska ha det till. I mitt fall: För att försöka förstå mig på människorna.  
Läs »