Paulina Nyman

Jag tänker på att släppa taget.  Ett tag var texten så nära. Jag kände den under fingertopparna när jag blundade. Jag hörde den i öronen när allt annat var tyst.  Jag bad några läsa. Jag skrev ut den, jag mejlade den. Och mina vänner var omsorgsfulla och känsliga i sina läsningar, men bara att ge texten space släppte in syre i processen. Nu säger skrivfröken: Responsgrupper är det bästa vi har, just därför. Det viktigaste är verkligen att släppa hudkontakten med bokstäverna. Att låta öronen få vila. Näst viktigast är att läsa andras texter och behöva formulera konstruktiva synpunkter utifrån en egen läsning och egna textuella preferenser till någon annan. Först på tredje plats kommer att få höra andras åsikter om den egna texten. För random folks åsikter på nån skrivkurs är ibland verkligen bara random folks åsikter, och absolut inte facit.  Men att få läsningar som är noggranna, omsorgsfulla, intelligenta - det är livets liv med guldsnören om. Då hamnar ens text under hu...

Jag skulle ha ett seminarium i höstas om skrivprocess, akademiskt skrivande, referenshantering – det vanliga jag jobbar med. Men först ville jag kolla av stämningen i rummet, så vi tog ett varv med frågan: Hur har du det med skrivandet i ditt liv? Jag förväntade mig svar som: "Helt okej." "Gillar det inte." "Skriver mest poesi, men är nervös inför tentor och sånt." Men i det här rummet blev det snabbt väldigt personligt, med utförliga och sårbara berättelser. Jag stannade halvvägs runt varvet och deltog själv – allt annat kändes oansvarigt.  Hur har jag det med skrivandet i mitt liv? 1. Jag har redan berättat om att skrivande var erbarmligt tråkigt i nledningsvis. Det var trögt, långsamt. Alla andra tjejer skrev långa vindlande berättelser som aldrig tog slut, de fick nya skrivböcker av fröken hela tiden. Jag kämpade på med att fylla en sida. Jag skrev stora luftiga bokstäver och på varannan rad.  2. Jag skrev ju även om detta en gång förut: Hur jag  sa...

Jag vet inte om det allmänt är åldern, eller mer specifikt allt som hänt i livet efter 37, men jag blir skitstressad av … grejer …? Oreda, pynt, oklarheter. Jag behöver lugn för ögonen och i huvudet. Jag köpte dörrar till mina bokhyllor – älskar böcker men behöver vita släta ytor när jag är hemma. Och jag har beiga väggar och inga tavlor i sovrummet. Det är egentligen inte min stil, men det är mitt behov numera.  På ett litet glöggmingel häromveckan pratade jag om detta med en person i ungefär samma livsfas och -situation. ”Jag pallar ingen julgran”, sa hon. ”Vi kör de vanliga tomtarna.” Och jag sa: ”Jag pallar inga tomtar. Jag kör på gran.” Och det kändes som vi förstod varandra exakt.  Julgran och adventsstjärnor i fönstren. Det är det. Det räcker, det blir jul även utan julgardiner (kollar på mamma) och tomtar och paketkalendrar. I synnerhet när luciaveckan är ett administrativt inferno med två musikklassbarn och en körmamma.  Jag ser en koppling till hur jag skriver ...

Att beskriva min egen skrivprocess är long overdue. Jag utlovade ett sånt inlägg i september, och nu är det väl dags.  Var skriver du? Lite varstans pga mobilanteckningsappen. Men främst hemma, vid mitt matbord. På min dator.  Och så skriver jag ut jättemycket och bär med mig papper överallt.  Och med jämna mellanrum lyssnar jag på hela texten. Word har en helt okej talsyntes. Jag trycker igång uppspelning på mobilappen, tar på hörlurarna och går ut. Och tvärstannar så fort det låter märkligt och antecknar i mobilappen. Jag går inte längs med bilvägar av denna anledning.  Hur hinner du? Barnen är hos mig varannan vecka. Nåt ska jag väl fylla min övriga tid med. Hur länge har du skrivit? Menar du i allmänhet? Under protest sen jag var sju . Med glädje sen jag var femton . Som jobb sen jag var 25 . På litterärt allvar sen jag var 40 . Och just den här berättelsen, Sjung sakta för mig ? Inte så länge, men det tog tid ändå. Hösten 2022 skrev jag intensivt i ungefär tre...

Jag skrev det en sömnlös juninatt pga fick feeling. Redaktören var nöjd, ville inte peta, sa hon. Läs på  Svensk Bokhandel.se .  Så nu har jag alltså, utöver att prata om "ointresse för det heterosexuella parningsspelet" på förlagsbokfrukost , skrivit om mina misslyckade tinderdejter i offentliga sammanhang.  Vem är jag ens. Kämpa självbilden och integriteten.  Lägger en snyggbild från pressbilderna här för att kompensera, på den ser jag balanserad ut.  Foto: Stefan Tell. 

Bonnier Carlsen bjöd in till bokfrukost och jag fick berätta om Sjung sakta för mig . Jag fick prata dörrar och körsång och mikroförhandlingar av klassrumsmakt och sånt som jag gillar och redan formulerat här. Men jag hade nog velat säga lite mer om själva bokprocessen. Så det gör jag här.  Lätt nervös person till höger, proffs till vänster Frågan jag fick var ungefär: Vilka överraskningar mötte du på vägen i bokprocessen, du som jobbar med att handleda studenters skrivprocesser? Främst: hur roligt det var? Hur uppslukande? Jag fick hålla i mig själv – lutar jag mig längre in kanske jag ramlar i och aldrig kommer upp? Jag måste ju ändå sköta mitt jobb, jag måste se till att barnen är hela och rena och mätta och har gjort sina läxor. Det var ... överraskande.  För det andra, kanske mer omtumlande än överraskande: att det faktiskt var en existentiell erfarenhet att arbeta så här nära textproffs. Det har varit ganska likt mina sånglektioner, och ja, Noras sånglektioner. Stå kv...

 På ett år och en dag kan man alltså hinna med första mejlet från förlaget och en recension från BTJ. Det känns ungefär på samma sätt. ❤️  ”Det starka inre känslolivet är närmast poetiskt och intima stunder lägger sig som varm bomull runt hjärtat.” ”Känslostormarna och de fina formuleringarna […] skapar närhet och intimitet i kärnan av hur det är att vara tonåring idag.” BTJ-häftet nr 24, 2025. Lektör: Sofie Andersson.

Sjung sakta för mig trycks nu.  Och jag trasslar på med en annan grej. Jag vet vart jag ska, jag har scener och i teorin ett bygge av dessa. Nu är det bara det där med bygget i praktiken. Jag vill ha ett tidsplan kronologiskt, men ett annat till synes slumpmässigt – fast förstås inte alls. Det måste komma exakt rätt paceat för intrigen, men inte stoppa upp tempot.  Det är absolut ingen som läst än, och det får nog ingen göra heller förrän pusslet är lagt. Det är ett lite … mörkt manus, välkommen till min hjärnas dammigaste, ljusskyggaste hörn. Låt mig bara arrangera de döda krukväxterna framför den trasiga persiennen.  Det här är nånstans i den jobbigaste delen av processen. Det är bara att göra, testa, bygga om, det vet jag ju. Men det behövs HJÄRNKAPACITET och ORK att gå in i det där stökiga, dunkla rummet, och jag vet inte hur november ställer sig till att vara behjälplig.  Jag har köpt järn- och d-vitamintabletter. 

Nu är tryckfilerna klara, mejlade redaktör K.  Det blev så mycket känslor, det svämmade över. Jag blev överraskad själv.  När jag tänker på mig själv som barn så minns jag inte hur jag lekte egentligen. Jag minns Legobyggen, böcker, pärlplattemönster, färgpennor och limstift och akvarellpapper. Jag minns process och produkt, inte direkt lek.  Men att bli läst så här, så noga, så omsorgsfullt, så kritiskt – återigen, inte den vardagliga betydelsen utan den akademiska – det är som att leka. Fler rum öppnas i texten med frågor: Varför gör hon så? Reagerar inte han på det? Hur länge har det pågått? Den andra personen borde väl bli argare? Jag svarar genom att flytta Nora litegrann i tid, till en annan position. Höjer temperaturen lite. Och jag visar den nya versionen, får reaktioner direkt som får mig att känna nya saker och jag vrider på texten lite till. Det har varit en lek och ett samarbete.  Det är klart att jag hoppas att boken ska få läsare i Noras ålder och fas i...

Jag var 20 år och skulle äntligen börja på universitetet. Jag hade sålt kaffe och korv på Pressbyrån i Södra husen i ett år och drömt om att få ta av mig den där gulblå pikétröjan, att få gå på seminarier, föreläsningar, plugga i biblioteket istället.  Som ganska många av oss som kommer från så kallade studieovana miljöer var jag lite stressad över framtiden. Hur skulle jag välja väg? Vad skulle jag bli? Skulle jag få nåt jobb? Hur GÖR man? Alla andra verkade veta. De hade klara planer, spikrakt framåt. Jag visste ingenting.  Jag skulle läsa Svenska A på helfart och så la jag till Litterärt skapande på halvfart. Skulle det gå? Fick man ens det?  Det gick svinbra.    Om Intermediate composition lärde mig allt om kvantitativ textproduktion och struktur så lärde Litterärt skapande mig allt jag kan om att läsa kritiskt. Jag menar inte kritiskt i den vardagliga betydelsen, jag menar den akademiska. Jag lärde mig att läsa ur olika perspektiv, att diskutera olika tolkn...

Januari 2025, ett förutsättningslöst möte på Sveavägen. ”Och har du gått nån skrivkurs?” konverserade förläggaren vid kaffemaskinen. Jag var nervös och blev lite ställd. ”Njaeee”, svarade jag, för långsamt. För genom huvudet for alla skrivkurser jag hållit under mitt yrkesliv: på Svenska A – både fristående och inom kommunikatörsprogrammet. Skrivande i arbetslivet som kvällskurs på ett öde SU. Kommunikativa redskap och Skrivande & språklig variation på lärarutbildningen. Polisstudenternas essäkurs. Kreativt skrivande A och B , så klart.  Och alla studenttexter jag varit bollplank till i Konstfacks studieverkstad – från första trevande försök till examensrapporter. Det var så länge sen att jag glömt bort att jag själv gått skrivkurser. Så klart har jag ju det. Flera stycken faktiskt. ”Eller jo!” utbrast jag. Som ett litet fån. Skrivkurser vi minns, del 1: Intermediate composition This one time, in high school, satt jag gråtfärdig i ett klassrum med ett tomt papper framför mig...

Jag tänker ibland på hur mina vänner i radhuset nära mitt under pandemin bestämde sig för att systematiskt utvärdera hemmakontorets kaffeselektion. De gick iterativt igenom (förutsätter jag, de är ingenjörer) sort efter sort. Mörkrost, mellanrost, franskrost, märke efter märke. Det var många månaders teamsmöten, om ni minns. De fick ett gediget underlag. Och de landade i att det var Arvid Nordquist Amigas som var bäst. Som var det kaffet de hade haft hemma från allra första början.  Det går att se som en metafor för skrivande, men det förstod du säkert. Det är så fint, att liksom ta sig utanför komfortzonen för att ändå återvända till startpunkten. No prestige. Älskar det.

I många terminer undervisade jag i kreativt skrivande. Första delkursen hette Idé och uttryck , och där fick studenterna den klassiska skrivuppgiften: ”Skriv en scen med tre personer där två försöker övertyga den tredje att göra något den inte vill.” Gestalta en konflikt, alltså.  Det kom in välskrivna, roliga, ambitiösa texter – som man kan vänta sig på en kurs med högskolans högsta söktryck. Många hade skrivvana och en trygghet i språket. En delvis orelaterad bild, delvis extremt relaterad, från ett litet seminarium som utgick från: Ivanič, R. (2004). Discourses of Writing and Learning to Write. Language and Education, 18(3), 220–245. https://doi.org/10.1080/09500780408666877 Men efter en tid märkte jag hur samma berättelser återkom – i förmiddagsgruppen, i eftermiddagsgruppen, andra terminen, tredje terminen. Det fascinerade mig (och skrämde mig lite) hur lika många av dem ändå var i utgångspunkt. Det blev andra texter som stack ut. Inte alltid klassiskt välskrivna, men originel...

Jag  tassade omkring bland tusen minnen från tjugofem terminer och miljarder sidor läst text. En trappa ned minglade jag med ett glas alkoholfritt bubbel i handen eftersom jag skulle köra bil hem. Hälsade på nån som tydligen mindes mig från min avtackningsfika. ”När jag började gråta?” Nej, just det mindes hon inte, men det gör jag.   Jag kom att tänka på den här: Nyman, P. (2017). ‘Det händer något’ : När studenter för skrivdagbok. I  Södertörn Studies in Higher Education: Vol. 7. Studenters skrivande i humaniora och samhällsvetenskap  (pp. 155–170). Kan laddas ned från:  https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-32615 Ett kapitel i den är mitt, om kreativt skrivande och skrivdagböcker. Det slår mig när jag läser det nu att jag fortfarande håller på med att experimentera med former och ramar för att liksom smörja skrivmaskineriet. Jag ska försöka sammanfatta: Ofta stöter jag på uppfattningen att en duktig skribent är den som tänker färdigt först – och se...

Ska vi fortsätta prata HBTQIA+-representation i ungdomslitteratur en stund? Jag tycker det, jag har tänkt ganska mycket på det på senaste tiden.  Jag var ganska irriterad och uppgiven (men ändå rätt stringent och analytisk, tycker jag?) på mitt lilla privata instagramkonto med 144 följare. Det är en följarskara som kureras hårt och ofta. Ändå smög sig innehållet ut och iväg bakvägen. Intressant, tycker jag. Man har väl bara så liten bransch som man gör sig, vill jag replikera.  I alla fall.  Mina 18 frågor var ... lite många. Drömmen är ju ett lika elegant test som Bechdeltestet . Det får vara ett pågående projekt. Kanske rör det sig ändå i området: kan karaktären lika gärna bli kär i vem som helst utan att det skulle förändra berättelsen? Eller så här: 


 Skulle berättelsens blick, konflikt och tematik förändras i grunden om könsidentiteten hos kärleksobjektet var en annan? Om inte, är queerheten sannolikt inte ett bärande villkor – utan bara ett lager färg på en i gru...

Har ni läst era gymnasiedagböcker på sistone? Citerar ni också Chaucer i dem?  Några verser ur  Canterbury Tales  kanske? ”Whan that Aprille with his shoures soote / The droghte of March hath perced to the roote” Nej? Bara jag? Jaha. Jaja. Jag kanske hatade att skriva när jag var barn , men någonstans i tonåren hände något. Jag har kastat alla mina dagböcker – utom dem från gymnasiet. Det var då jag insåg att skrivandet var ett redskap – för att reda ut tankar, förstå människor, försöka begripa vad som hänt och varför det blev som det blev. Sida upp och sida ned av handskrivna försök att få världen att gå ihop.  Det var något som klickade då, i tonen, i tempot, i en sorts ärlighet. När jag läser dem nu, som fyrtiotreåring, känner jag en sån ömhet inför den där versionen av mig själv. Hon som kände så mycket och förstod så lite, för att hon aldrig hade varit med om livet förut. När man har varit med om livet blir man vuxen. Innan dess famlar man. (Vem försöker j...

Kopplat till det jag skrev om igår, myten om den lineära skrivprocessen , finns en annan myt: MYTEN OM DET SKITDÅLIGA FÖRSTA UTKASTET.  Det finns absolut inget som säger att det första du skriver måste vara skit ? Din skrivförmåga och kreativitet är ingen rostig kran i ett eftersatt sommartorp? Det kan faktiskt komma riktigt bra text på första försöket, i det där sköra ögonblicket när du faktiskt tillåter dig att släppa fram nåt nytt! Låt det vara skört, var en mjuk plats för texten att landa på.   Sen kan du ändå jobba med texten. Testa en ny början. Byta ut ord till mer precisa kanske. Ändra tempus. Räta ut ett snårigt resonemang. Låta nån annan läsa och tycka. Men det betyder verkligen inte att första versionen var extremt kass. Nej, där kanske det fanns glöd och nerv och tempo! Behåll det!  Det kan lika gärna vara den sjuttiofjärde överarbetade delen som är skit. Den blev för självmedveten, för spretig, ville täcka in allt. Eller alldeles för polerad så den tappa...

Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...

I förra veckan hade mitt barn utvecklingssamtal och det hade fyllts i en enkät med glada, ledsna och nollställda gubbar efter olika påståenden. Jag har också fyllt i såna utvärderingar. Jag hittade till och med en från lågstadiet under något flyttrensande för ett par år sedan. Allt var 😃 – utom att skriva och att ha rast pga undermålig kompissituation = ☹️ Jag var alltså inte ett barn som älskade att skriva. Tvärtom. Jag minns alla skrivböcker och hur de sög livslusten ur mig. Jag ville sjunga. Jag vill gärna nämna det för att kontrastera mot det klassiska författarnarrativet: "Jag har skrivit sedan jag kunde hålla en penna, jag har alltid fantiserat ihop historier och drömt om att bli författare sen jag var liten." Det behöver inte vara så. Skrivandet kan vara trögt och jobbigt, åtminstone tills man inser vad man ska ha det till. I mitt fall: För att försöka förstå mig på människorna.