I skrivdagböcker händer det grejer

Jag tassade omkring bland tusen minnen från tjugofem terminer och miljarder sidor läst text. En trappa ned minglade jag med ett glas alkoholfritt bubbel i handen eftersom jag skulle köra bil hem. Hälsade på nån som tydligen mindes mig från min avtackningsfika. ”När jag började gråta?” Nej, just det mindes hon inte, men det gör jag. 

Jag kom att tänka på den här:

Nyman, P. (2017). ‘Det händer något’ : När studenter för skrivdagbok. I Södertörn Studies in Higher Education: Vol. 7. Studenters skrivande i humaniora och samhällsvetenskap (pp. 155–170). Kan laddas ned från: https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-32615

Ett kapitel i den är mitt, om kreativt skrivande och skrivdagböcker. Det slår mig när jag läser det nu att jag fortfarande håller på med att experimentera med former och ramar för att liksom smörja skrivmaskineriet. Jag ska försöka sammanfatta:

---

Ofta stöter jag på uppfattningen att en duktig skribent är den som tänker färdigt först – och sedan skriver, från början till slut, i ett enda snyggt svep. Att skriva ses som en lineär process, ett rakt spår mot en färdig text, ni vet. 

Men det är förstås inte så skrivande fungerar. Inte på universitetet. Inte i livet.

När jag undervisade på Kreativt skrivande A på Södertörns högskola brukade jag låta studenterna föra skrivdagbok under delkursens största skrivuppgift. Syftet var att de skulle reflektera över sin process, sina val och sin utveckling, ett av kursens lärandemål. De första terminerna var dagböckerna mest rapporter – korta och ytliga anteckningar av typen:

”Idag skrev jag två sidor.”

Studenterna beskrev ofta friktionsfria skrivdagar, där allt bara flutit på och inga frågor uppstått. Man kan lugnt säga att jag anade en viss efterrationalisering. Förmodligen för att det är läskigt att lämna in arbetsdokument och skisser till läraren, jag fattar det. Ingen förstod poängen med dagboksuppgiften, knappt jag heller. Jag funderade på att stryka den. 

Men jag ändrade upplägget. Istället för att lämna in hela dagboken i slutet av kursen fick studenterna lämna in en kort reflektion varje dag, direkt på lärplattformen. Varje dygn stängdes en ”inlämningslåda” – det gick inte längre att lägga till, ta bort eller redigera i efterhand.

Det var då det började hända saker.

Dagböckerna blev längre. Nästan dubbelt så långa, faktiskt. Och viktigare: de blev mer utforskande. Studenterna började ställa frågor till sig själva, tveka, tänka högt, pröva sig fram. De skrev saker som:

”Vad gjorde man på 20-talet om man var för nära för att ta i hand men för främmande för att kramas?”

”Ska jag efterhärma Söderbergs språk?”

”När går längtan över i något annat – när blir ett mord rimligt?”

Plötsligt fanns det fler perspektiv i texten. Fler möjliga lösningar. Fler sätt att tänka. Dagboken blev inte bara ett sätt att dokumentera en process utan ett verktyg för att driva processen framåt. En sorts frusen monolog som de kunde återvända till, bygga vidare på, tänka vidare från.

Och något mer hände. Studenterna började koppla sina reflektioner till kurslitteratur, till responsen från sina kamrater, till samtalen vi hade på seminarierna. De började närma sig ett mer kritiskt och kreativt sätt att skriva – ett sätt som påminner om hur skrivande faktiskt fungerar utanför kursens ramar.

En student skrev:

”Det är kul, det här. Jag kanske ska fortsätta skriva tio minuter om dagen bara för att mala ord. För det händer något. Det gör det verkligen.”

Det där ”det händer något” har fastnat hos mig. För det är precis det som är poängen.

Att skriva är inte bara att producera en färdig text. Det är ett sätt att tänka. Ett sätt att utforska. Och när vi låter skrivandet få vara utforskande, rörigt, halvfärdigt, ibland frustrerande, så händer det grejer.

Jag tänker att det är syftet med den här bloggen för mig.