Klirr, klirr, sssch

-

I nya numret av Språktidningen kan man rösta på svenskans bästa ord (igen?). Jag är så ointresserad av ord. 

Eller så här. Ord är bara samlingar av ljud eller bokstäver, vibrationer och pennstreck. Ett ord säger inget i sig själv. Det hänger ihop med 
vem som säger det 
till vem 
med vilken ton 
i vilket syfte 
och vilka minnen jag har, avsändaren har, vi har gemensamt 
och tusen andra övertoner. 

 Exempel: 

 ”Fika” kan vara en stel dejt med noll kemi, ett socialt tvång på en dysfunktionell arbetsplats, en kopp för svagt te och en trött skorpa. 

 Eller nåt annat, ett tillfälle när livet vänder: 

 ”Äntligen blir hon tyst. Jag rör runt med skeden, klirr, klirr. Jag dricker inte ens kaffe men jag ska börja nu. Drycken virvlar, som mina tankar.” 

Vad är det vackraste jag hört? Kanske när mina barn sa sina egna namn första gången. Som att de accepterade mina val – de finaste namn jag kunnat komma på – och bekräftade: ”Jamen visst serru, det är jag.” 

Kanske ett ljud bara, som ”sssch”, när det betyder ”jag minns vad du sa, du behöver inte tjata”. Det kan låta som irritation men jag hör kärlek: Nån som minns vad man säger! Kanske till och med agerar på det! 

Jag struntar i ”fika” och ”morgonrodnad” och allt vad som föreslagits. Resonans, det kanske är mitt vackraste ord ändå.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fältanteckningar från mellanrummet

-
Bild
Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...
Läs »

Kan vi prata skrivprocess?

-
Bild
Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...
Läs »

Barnet som hatade skrivböcker

-
Bild
I förra veckan hade mitt barn utvecklingssamtal och det hade fyllts i en enkät med glada, ledsna och nollställda gubbar efter olika påståenden. Jag har också fyllt i såna utvärderingar. Jag hittade till och med en från lågstadiet under något flyttrensande för ett par år sedan. Allt var 😃 – utom att skriva och att ha rast pga undermålig kompissituation = ☹️ Jag var alltså inte ett barn som älskade att skriva. Tvärtom. Jag minns alla skrivböcker och hur de sög livslusten ur mig. Jag ville sjunga. Jag vill gärna nämna det för att kontrastera mot det klassiska författarnarrativet: "Jag har skrivit sedan jag kunde hålla en penna, jag har alltid fantiserat ihop historier och drömt om att bli författare sen jag var liten." Det behöver inte vara så. Skrivandet kan vara trögt och jobbigt, åtminstone tills man inser vad man ska ha det till. I mitt fall: För att försöka förstå mig på människorna.  
Läs »