Kan vi prata skrivprocess?

Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande.

Det var en avgörande vändpunkt för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va?

Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981)

På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt.

Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skriva. Och det är ett språk som bär spår av beställar- eller redaktörsperspektiv, och jag är inte säker på att det är så funktionellt för skrivande människor i allmänhet.

”Råmanus.” Vad är det ens? Är det det författaren har när hen skrivit från första till sista kapitlet, helt lineärt, med ”SLUT” i snirkliga bokstäver sist? (Spoiler: det finns andra sätt att skriva på.)

”Redigering.” Som en avskild process, något annat än skrivande. Det tycks vara det författaren utsätter det så kallade råmanuset för "sen", och det framställs som en obligatorisk efterbehandling. Lite som att föna håret efter tvätt? (Ska grunna lite på den metaforen.)

Det här sättet att prata om hur ett manus växer fram, i hyfsat rask takt, som avgränsade textprodukter i skilda arbetsfaser, är alldeles för förenklat. Det utgår från en lineär metod för författande, som en trappmodell konstruerad av en managementkonsult. Det är ju en processbeskrivning som är främst till för den som väntar på en leverans och behöver planera arbetet för sig själv. Råmanus Q3, redigering Q4, slutversion Q1, semester Q2. Det säger ingenting om att förvalta kreativitet och fantasi. 

Även om det ”fungerar” så till vida att orden trillar ut och manus stadigt växer fram, så finns ett potentiellt problem. För med ett skrivande från kapitel 1 till 47 med wordcounten tickande (Du vet, den där utmaningen om 1 667 ord om dagen under den tröttaste, gråaste månaden som ska ge ett råmanus på 50 000 ord till första advent) kan man hamna i välbekanta, djupa hjulspår. Rena klichéer if you will, normativa ytligheter, för att det går lättast och snabbast att lösa svåra saker så. Det bara flyter på. Minsta motståndets lag. (Mer om det i ett annat inlägg.) 

Och om redigering ses som nåt som man gör ”sen” och som handlar om småpill och flytt av enstaka ord missar man faktiskt chansen att ta ut svängarna rejält, att skriva större parallella partier och på så sätt tidigt ha chans att tilta tematiken, finjustera motiven eller stämma om hela berättelsens ton. 

Det är mycket svårt att stämma om 50 000 ord. Man kan lika gärna börja om då.

Jag skyller delvis på oss själva, vi skrivlärare som säger ”Skriv först, redigera sen” till ovana skribenter. Vi säger det till dem som är rädda att göra fel, som inte kommer vidare av rädslan att ett felplacerat kommatecken ska stjälpa hela historien. Men det är bara ett råd – ungefär som när jag instruerade mina vingliga småbarn att ploga i nybörjarbacken. Och om det är vi skrivlärare som odlat en förenklad berättelse, är det dags att nyansera den.

Hur ska man göra då? Vad säger forskningen? Alltså, skrivforskningen i dag syftar inte till att normera skrivandet (”så här bör man göra”), utan beskriva och förstå skrivandets mångfald. Det handlar om hur tanke, kropp, teknik, känsla, språk och makt samverkar i något som ser ut som kaos men som faktiskt är högorganiserat på sitt eget sätt. Det finns hur mycket intressant som helst att grotta ned sig i.  

Men det man kan säga är att drivna, vana, professionella skribenter tycks hantera planering, skrivande och revidering parallellt – som kugghjul i ett urverk. De arbetar rekursivt, snabbt, automatiserat, och med individuella metoder som varierar med genre, humör, tidshorisont och syfte. De läser sin egen text med olika glasögon: innehåll, disposition, perspektiv, ton, flyt, ordval. De stryker och skriver om större partier hellre än småpillar. Det är alltså som en spiral snarare än en trappa: de återvänder till samma moment flera gånger, men på nya nivåer eller med nytt material varje gång. 

Vi kan väl förutsätta att utgivna författare är drivna, vana, professionella skribenter – inte vingliga nybörjare.

Och fullt rimliga sätt att skriva på kan vara:

• att skriva i intensiva utbrott: 10 000 ord på en helg och sedan inga alls på flera dagar/veckor/månader, medan det fortsätter snurra i bakhuvudet, fram till nästa skrivspurt.
• att slutet kommer först – och nästan färdigt direkt. Inte rått alls.
• att inse att berättelsen kan börja på flera olika ställen och gräva sig bakåt tills man hittar rätt ingång.
• att stanna upp tidigt i texten för att hitta exakt rätt ton, rytm och struktur – och sedan, när det klingar rätt, låta berättelsen rinna ur en.

Så, nu har jag en önskan om att fler ska prata om sina individuella skrivprocesser, och att vi frigör oss från det instrumentella, lineära och managementkonsultiga sättet att prata om kreativitet som produktion. Vi behöver verkligen inte låtsas att skrivprocessen är en monteringsanvisning från IKEA i tydliga steg, med små skruvar och färdiga hål. Det kan lika gärna vara magi, musik och motstånd. I alla fall för mig. Återkommer om det.

----------------------------
Flower, L., & Hayes, J. R. (1981). A Cognitive Process Theory of Writing. College Composition and Communication, 32(4), 365–387. https://doi.org/10.2307/356600