Julstjärnan ska hänga rakt

Jag vet inte om det allmänt är åldern, eller mer specifikt allt som hänt i livet efter 37, men jag blir skitstressad av … grejer …? Oreda, pynt, oklarheter. Jag behöver lugn för ögonen och i huvudet. Jag köpte dörrar till mina bokhyllor – älskar böcker men behöver vita släta ytor när jag är hemma. Och jag har beiga väggar och inga tavlor i sovrummet. Det är egentligen inte min stil, men det är mitt behov numera. 

På ett litet glöggmingel häromveckan pratade jag om detta med en person i ungefär samma livsfas och -situation.
”Jag pallar ingen julgran”, sa hon. ”Vi kör de vanliga tomtarna.”
Och jag sa:
”Jag pallar inga tomtar. Jag kör på gran.”
Och det kändes som vi förstod varandra exakt. 

Julgran och adventsstjärnor i fönstren. Det är det. Det räcker, det blir jul även utan julgardiner (kollar på mamma) och tomtar och paketkalendrar. I synnerhet när luciaveckan är ett administrativt inferno med två musikklassbarn och en körmamma. 

Jag ser en koppling till hur jag skriver också. Här produceras inga yviga 1 500 ord per dag och så kallade råmanus på hundratals sidor som behöver gås igenom med lie och röjsåg sen. Såna dokument stressar sönder min hjärna. 300 ord kanske blir resultatet av en skrivdag om jag ska uppskatta. Jag skriver från prick till prick liksom, kortast väg, inget vildvuxet. Tänk gräddvit adventsstjärna i ett fönster – inte tomtens julby i keramik med ledbelysning på särskilt bord.

Men: ”Du måste stanna upp lite i vändpunkterna, det går för snabbt”, sa min förläggare. 

Så det ska jag göra snart. Om 6 timmar är det jullov/skrivkollo. Pyjamas hela dagarna, fil och skinkmacka till middag. 

Jag tänker att det ska bli som att centrera julstjärnan och få den att hänga rakt. Inte gå upp på vinden efter en till låda glitter. 

Det blir underbart.