Har du läst dina gymnasiedagböcker på sistone?
Har ni läst era gymnasiedagböcker på sistone? Citerar ni också Chaucer i dem? Några verser ur Canterbury Tales kanske?
”Whan that Aprille with his shoures soote / The droghte of March hath perced to the roote”
Nej? Bara jag?
Jaha.
Jaja.
Det var något som klickade då, i tonen, i tempot, i en sorts ärlighet. När jag läser dem nu, som fyrtiotreåring, känner jag en sån ömhet inför den där versionen av mig själv. Hon som kände så mycket och förstod så lite, för att hon aldrig hade varit med om livet förut. När man har varit med om livet blir man vuxen. Innan dess famlar man. (Vem försöker jag lura, jag famlar fortfarande.)
De där åren är resonansbotten till den jag är nu. På gott och ont. Det hade kunnat vara enklare, och då hade jag kanske varit en mindre arg person i dag. Men jag ser så tydligt, när jag bläddrar, hur trådarna löper rakt ned i mitt nuvarande jag.
Dagböckerna börjar in medias res. Ingen datumrad,
inget “Kära dagbok” – bara sida upp och sida ned av slarvig handstil och ett
jäkla flöde.
”Hon ringde mitt i Toves och mitt köksbordsmöte om samhällskunskapsprojektet.
Jag hade gått och varit nervös sedan i lördags, hoppat till och vägrat svara när telefonen ringde, inte vågat ringa själv.
Det första jag kände var en stor lättnad.
Äntligen. Nu slapp jag.”
(Alltså: hemtelefoner. Fy farao. Där gick man hemma
och vankade och väntade (“Vi hörs till veckan då!”) utan att veta vem som
skulle ringa. Kids today will
never know the pain. Adda på Snap…! Pssssccchh.)
Sen är det ett slow but steady race mot
sammanbrott, 2001 till 2002 alltså:
”Dags att skaffa sig en ny identitet? Duktiga skolflickan som gjort allting i tid, var är hon nu? Den målmedvetna med det mesta klart för sig. En bergfast övertygelse om vart hon är på väg.
Jag har ingen aning om vad jag gör i skolan nuförtiden, varför jag gör det eller vad jag vill få ut av det. Vill jag någonting? Strödda skoluppgifter i en ocean av tid. På andra sidan havet finns allt det jag vill göra.
Jag har aldrig haft så svårt att koncentrera mig som nu. Svårt att välja, begränsa, fokusera. Att vilja. Utan viljan går det inte att samordna resten.”
Det finns en ganska roligt återgiven scen från en dag i april 2002 när religionsfröken, samhällskunskapsfröken OCH svenskfröken inom loppet av fem minuter stoppar mig i korridoren. Varför lämnar jag inte in? Varför kommer jag inte på lektionerna? Vad håller jag på med?
”[Religionsfröken] var lite arg och konfronterade mig och frågade varför jag inte varit på religionen.
– Is there any particular reason why I haven’t seen you in class?
För att du är dum? Vill du höra det? Nähä, så fråga inte.”
”Jag håller på och faller ihop”, svarade jag.
”Hon håller på och faller ihop”, bekräftade svenskfröken.
Och den underbara svenskfröken, alla borde haft en
sån, drog sedan med mig ut på lastkajen (jo, lastkajen) på sin rökrast
(00-talet! <3), spände ögonen i mig och sa:
”Om det är IG du satsar på hade du behövt börja tidigare. Det är bara en månad
kvar nu. DET ÄR FÖRSENT.”
På lektionen efter sa hon till mina klasskompisar:
”Dra med Lina ut på nåt kul. Gå och fika. Hon behöver det.”
”Vi ska till Rissne torg”, sa Ida.
Jag tror vi hade nåt gig med vår kör? Sammanbrott på
schemat, kör på fritiden. Balans i tillvaron ändå.
Sjung sakta för mig handlar om musikens roll i en ung persons liv. Nora
tänker i musik, känner i musik, uttrycker sig i musik. Hon är ljudkänslig och
hatar oväsen (och vad som är oväsen är ytterst subjektivt). Jag önskar att jag
själv var hälften så musikalisk som hon.
Jag sjunger i kör, jag har tagit sånglektioner, jag spelade
flöjt ganska länge. Det är roligt, men jag är alltid, alltid osäker. Aldrig
bäst. Ibland snuddar jag vid något som påminner om vad jag faktiskt vill
förmedla, men det är korta stunder och inte alltid helt avsiktligt.
Men i text – där har jag ett stort omfång, ett brett
genreregister, ett svinsäkert gehör. Och det började där, i dagböckerna. När
jag var 17 år och skrev som besatt.
Kommentarer
Skicka en kommentar