Nedräkning: 6 – Skrivprocess FAQ

Att beskriva min egen skrivprocess är long overdue. Jag utlovade ett sånt inlägg i september, och nu är det väl dags. 

Var skriver du?

Lite varstans pga mobilanteckningsappen. Men främst hemma, vid mitt matbord. På min dator. 

Och så skriver jag ut jättemycket och bär med mig papper överallt. 

Och med jämna mellanrum lyssnar jag på hela texten. Word har en helt okej talsyntes. Jag trycker igång uppspelning på mobilappen, tar på hörlurarna och går ut. Och tvärstannar så fort det låter märkligt och antecknar i mobilappen. Jag går inte längs med bilvägar av denna anledning. 

Hur hinner du?

Barnen är hos mig varannan vecka. Nåt ska jag väl fylla min övriga tid med.

Hur länge har du skrivit?

Menar du i allmänhet?

Under protest sen jag var sju.

Med glädje sen jag var femton.

Som jobb sen jag var 25.

På litterärt allvar sen jag var 40.

Och just den här berättelsen, Sjung sakta för mig?

Inte så länge, men det tog tid ändå. Hösten 2022 skrev jag intensivt i ungefär tre månader. Några utvalda fick läsa de första utkasten. Sen skickade jag manuset till fyra förlag.

Jag fick svar från ett ganska snabbt – efter två månader – med både fina ord och tydliga synpunkter:

”Om du skriver om din text så läser vi den gärna igen. Du kan mejla manuset direkt till mig då.”

Det gjorde jag ju så klart, efter extremt intensiva veckor.

Och sen väntade jag. På svar som inte kom …! Jag påminde ett par gånger med månader emellan och höll på att dö av VEM TROR JAG ATT JAG ÄR-skam. Efter över ett år (!) av väntan tog jag ett till varv med manuset, under kanske en månad eller två. Jag skickade till två av förlagen på nytt, i hopp om att åtminstone få nåt matnyttigt att jobba vidare med.

Efter sju månader kom ett mejl från Bonnier Carlsen, där de undrade om jag fått napp än eller om förläggaren skulle läsa. Sen blev det jul och allt det där, och i januari hade hon läst och mejlade långt. Dessutom ville hon ses, för hon hade några frågor.

Det var ett svinbra möte. Jag gick därifrån full av arbetslust och fokuserade hårt på manusets sista tredjedel i ett par veckor. Sen väntan igen. Efter sportlovet kom beskedet – ett år efter att jag skickat in det.

Så: två och ett halvt år av väntan, kanske sex månaders skrivtid. I små explosiva block.

Kör du fast?

Alla kör fast. Det är en del av att skriva, det är något man bara får acceptera och vara trygg i. Den som blir rädd slutar skriva och blir inte klar. Var inte rädd.

Lifehack: gå en promenad. Rörelse får igång hjärnan.

Skriver du från början till slutet?

Hell no. Jag har också trott att det är så man “ska” göra. Böcker läses ju så, så då skrivs de väl så också?

Resultat: så jävla tråkigt skrivande. Det kändes som att jag ensam drog sju X2000-vagnar efter mig i uppförsbacke. SÅ MÅNGA TRANSPORTSTRÄCKOR för att komma till det roliga. Transportsträckorna blev aldrig bra och jag kom sällan fram.

Lifehack: börja med det roliga. Då blir allt roligt.

Jag skriver fragment, ögonblicksscener. Jag lägger dem sen i en ordning som jag tror att de hör hemma i och flyttar runt dem efter hand. Jag måste lyssna: Vad skaver i det där mötet? Var har hon varit? Vart ska de? Viljor som krockar – vem vinner? Vad är det de inte säger, men som båda vet? Sen bygger jag ut därifrån. 

Det är som att bryta ackord, ibland som att analysera ackordföljd. Hur ska dissonansen lösas upp? Vad klingar balanserat? Vilken tonart ska det landa i? Om jag ändrar en replik litelitegrann skiftar hela tonen i scenen. Och då måste andra scener tempereras efter den. 

Därför stör jag mig på professionella skribenters svepande prat om skrivande och redigering som två separata processer. Just såna här tonförskjutningar pysslar jag med ganska länge. Det är i dem berättelsen uppstår. Det är skrivande. 

Får du stryka mycket?

Nej.

Den första förläggarens respons handlade bland annat om att det var för mycket mellan raderna:

“Även om det gestaltas tror jag att en ung läsare behöver få aningen mer utskrivet.”

Mötet på Bonnier Carlsen gick ut på ungefär samma sak:

“Du klipper när det bränner till. Våga stanna kvar istället.”

I min grundkonfiguration är textproduktion förknippat med massivt motstånd. Det är kul men trögt på samma gång. Jag tror i och för sig att det gör texten bättre, att liksom behöva väga varje tillägg på guldvåg. Och därför har det varit guld att få de här kommentarerna om var det blir för tunt.

Vet du hur det ska gå när du börjar?

Typ. Men berättelsen om Nora slutade tidigare och på en annan plats i de första versionerna.

Vad är svårast?

Att inte bli helt uppslukad. Kreativitet kan ju vara en sorts självvald hallucination – man går in i sitt inre stökiga rum och rotar lyckligt runt. Men tänk om jag inte hittar ut igen? 

Jag har lagat middag till barnen alldeles för sent för att jag behövde skriva “bara lite till”. Resultat: alla blev arga.

Jag har behövt stanna i parkeringsfickor på alla möjliga typer av vägar för att anteckna superbra idéer och repliker som dykt upp helt färdiga, men som jag tappar om jag inte genast får ner dem. Resultat: jag blev sen. 

Jag har nästan missat att gå av på busshållplatser för att jag skrivit som besatt på mobilen. Resultat: onödig morgonstress.

Det känns ibland som att sirenerna skulle locka mig rakt ut i det kreativa fördärvet om jag inte surrade fast mig hårt vid vardagens roder.

Här skulle jag behöva ett lifehack. Mejla gärna. 

Så för att sammanfatta, så här skriver jag:

• Hemma vid köksbordet, på min dator.
• Ute, med hörlurar och anteckningsappen. 
• I intensiva block med lång väntan och tystnad emellan.
• Fragmentariskt. 
• Med små, mödosamma förskjutningar snarare än stora strykningar.
• Utan rädsla för att köra fast — men med viss skräck för att ramla över stupkanten.

Den skräcken kanske är helt obefogad, som när man inte vågade doppa huvudet på simskolan för att man var rädd för hajar. Jag får återkomma om det.