Nedräkning: 8 – Prata bok inför publik

Bonnier Carlsen bjöd in till bokfrukost och jag fick berätta om Sjung sakta för mig. Jag fick prata dörrar och körsång och mikroförhandlingar av klassrumsmakt och sånt som jag gillar och redan formulerat här. Men jag hade nog velat säga lite mer om själva bokprocessen. Så det gör jag här. 

Lätt nervös person till höger, proffs till vänster

Frågan jag fick var ungefär: Vilka överraskningar mötte du på vägen i bokprocessen, du som jobbar med att handleda studenters skrivprocesser?

Främst: hur roligt det var? Hur uppslukande? Jag fick hålla i mig själv – lutar jag mig längre in kanske jag ramlar i och aldrig kommer upp? Jag måste ju ändå sköta mitt jobb, jag måste se till att barnen är hela och rena och mätta och har gjort sina läxor. Det var ... överraskande. 

För det andra, kanske mer omtumlande än överraskande: att det faktiskt var en existentiell erfarenhet att arbeta så här nära textproffs. Det har varit ganska likt mina sånglektioner, och ja, Noras sånglektioner. Stå kvar där det bränns, håll fokus, klipp inte för tidigt. Fladdra inte. Att få en fråga som öppnar ett helt nytt rum i texten, och så måste man gå in där. Jag vill inte riktigt lämna det rummet, som sagt. 

Men utöver det – inte så mycket som överraskade. Jag undervisar och handleder i skrivande. Jag vet hur hjärnan funkar när det kommer till att producera text. Jag säger till mina studenter hela tiden att den där känslan av att ha kört fast, att allt är skit, det kommer inte bli nåt – det är bara en känsla. Det säger faktiskt ingenting om textens kvalitet. Det säger enbart att man är mitt i en komplex och energikrävande process, och det är bara att kämpa sig igenom det. Det är ju snarare när man känner att det här kan jag göra ännu bättre som man ska lyssna på sitt omdöme. 

Jag kanske var lite rädd för att jag skulle behöva förkasta allt jag tror på, men det behövde jag inte. Det kanske ändå var lite överraskande, att kunna lyssna på sina egna råd och hålla sig i dem? Hålla hårt.