Släppa taget
Ett tag var texten så nära. Jag kände den under fingertopparna när jag blundade. Jag hörde den i öronen när allt annat var tyst.
Jag bad några läsa. Jag skrev ut den, jag mejlade den. Och mina vänner var omsorgsfulla och känsliga i sina läsningar, men bara att ge texten space släppte in syre i processen.
Nu säger skrivfröken: Responsgrupper är det bästa vi har, just därför. Det viktigaste är verkligen att släppa hudkontakten med bokstäverna. Att låta öronen få vila. Näst viktigast är att läsa andras texter och behöva formulera konstruktiva synpunkter utifrån en egen läsning och egna textuella preferenser till någon annan. Först på tredje plats kommer att få höra andras åsikter om den egna texten. För random folks åsikter på nån skrivkurs är ibland verkligen bara random folks åsikter, och absolut inte facit.
Men att få läsningar som är noggranna, omsorgsfulla, intelligenta - det är livets liv med guldsnören om. Då hamnar ens text under huden igen, elektriskt känns det. Då blir det svårt att släppa taget igen, men nödvändigt. Jag övar konstant.
***
Ämne: Sjung sakta för mig, små små petsaker
10 juni 2025 10:35
KH: På några ställen finns det en upprepning av ett ord och det är lätt att peta bort, på något ställe flyttar jag gärna ett kommatecken… Är det ok att jag för in sånt här?
10 juni 2025 10:40
PN: Ja! Du har mitt fulla förtroende!
***
18 juni 2025 10:25
PN: Gud, så sjukt ändå att jag kan texten så pass att jag HÖR när du ändrat nåt litet – dubbelkollar och har rätt i det.
18 juni 2025 11:13
KH: Hörs det bra eller hörs det vingligt i dina öron? Markera om jag ska ändra tillbaka!
18 juni 2025 11:31
PN: NEJ, det vinglar inte, jag köper dina ändringar - det är bara … intressant!
***
En vinter för ungefär 25 år sedan hade jag just fått nycklarna till mina första lägenhet. Jag hade tagit studenten, fått extrajobb på Åhléns under julruschen, var allmänt redo att börja mitt vuxna liv.
Jag satt på mitt tomma golv. Jag kanske aldrig hade njutit så tidigare och har sällan gjort det sedan dess. Det var som i Timmarna som jag läste vid den tiden - I thought it was the beginning of happiness.
Sen åkte jag hem till mina föräldrar, där allt plötsligt kändes främmande och som för länge sen och som ett annat liv. Och så började jag packa ned mitt rum i kartonger.*
***
Jag bläddrade i Sjung sakta för mig igår kväll. Jag har inte texten under huden längre. Den klingar bara i öronen om jag läser högt, inte när det är tyst.
Det är också … intressant.
* Jag skrev ju så här när boken gick till tryck.
Kommentarer
Skicka en kommentar