Myten om det skitdåliga första utkastet

-

Kopplat till det jag skrev om igår, myten om den lineära skrivprocessen, finns en annan myt: MYTEN OM DET SKITDÅLIGA FÖRSTA UTKASTET. 

Det finns absolut inget som säger att det första du skriver måste vara skit? Din skrivförmåga och kreativitet är ingen rostig kran i ett eftersatt sommartorp? Det kan faktiskt komma riktigt bra text på första försöket, i det där sköra ögonblicket när du faktiskt tillåter dig att släppa fram nåt nytt! Låt det vara skört, var en mjuk plats för texten att landa på.  

Sen kan du ändå jobba med texten. Testa en ny början. Byta ut ord till mer precisa kanske. Ändra tempus. Räta ut ett snårigt resonemang. Låta nån annan läsa och tycka. Men det betyder verkligen inte att första versionen var extremt kass. Nej, där kanske det fanns glöd och nerv och tempo! Behåll det! 

Det kan lika gärna vara den sjuttiofjärde överarbetade delen som är skit. Den blev för självmedveten, för spretig, ville täcka in allt. Eller alldeles för polerad så den tappade all friktion i mötet med läsaren. Det är den delen du ska stryka och aldrig mer kolla på. 

När jag fick redaktör-Karins första skriftliga genomgång av mitt Sjung sakta-manus blev det så tydligt att det var roligt. Såna partier som jag filat på i evigheter fick kommentar efter kommentar. 


 <3 Karin! 

Andra sidor som jag bara öst ur mig en gång och låtit vara: 


ALLA känner att det de skrivit är skit, nånstans i processen. Vissa redan innan de börjar. Andra vid 66,6 % in (Triggervarning: "råmanus"). Och en del när de skickat in. 

Ganska ofta tror jag det är när saker ska knytas ihop, som Hanna Johansson beskriver det i Vi läser 5/2025: 


Det är när skarp tankeverksamhet krävs och inte bara skrivrus. Hur ska jag få ihop det här? Det går ju inte, jag är sämst. 

Lyssna noga nu: Det är en känsla bara. Det säger ingenting om din texts kvalitet. Du har i ditt upprörda tillstånd inte kapacitet att värdera dess förtjänster.

Känslan av uppgivenhet och panik och skam – lev med den bara. Titta på den. Jaha, där kom den. Nu är jag lite ängslig, det är tydligt.  

Lägg bort texten ett tag, eller bara det aktuella skamutlösande partiet. Skriv nåt annat. Slutet? Början? Nåt nytt? Eller läs nåt härligt, spela lite gitarr, gå en promenad. 

Om känslan kommer mitt i ett projekt, tänk på pannkakor. Du vispar ägg och mjölk, salt och mjöl i en bunke. Dricker du smeten? NEJ, den är fruktansvärd. Du måste steka i mycket smör och servera med färska bär och lättvispad grädde och lite strösocker för att det ska sublimt. Du är inte där än. Sätt på plattan, smält smöret i gjutjärnslaggen. Snart så. Snart blir det bra.  


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fältanteckningar från mellanrummet

-
Bild
Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...
Läs »

Kan vi prata skrivprocess?

-
Bild
Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...
Läs »

Barnet som hatade skrivböcker

-
Bild
I förra veckan hade mitt barn utvecklingssamtal och det hade fyllts i en enkät med glada, ledsna och nollställda gubbar efter olika påståenden. Jag har också fyllt i såna utvärderingar. Jag hittade till och med en från lågstadiet under något flyttrensande för ett par år sedan. Allt var 😃 – utom att skriva och att ha rast pga undermålig kompissituation = ☹️ Jag var alltså inte ett barn som älskade att skriva. Tvärtom. Jag minns alla skrivböcker och hur de sög livslusten ur mig. Jag ville sjunga. Jag vill gärna nämna det för att kontrastera mot det klassiska författarnarrativet: "Jag har skrivit sedan jag kunde hålla en penna, jag har alltid fantiserat ihop historier och drömt om att bli författare sen jag var liten." Det behöver inte vara så. Skrivandet kan vara trögt och jobbigt, åtminstone tills man inser vad man ska ha det till. I mitt fall: För att försöka förstå mig på människorna.  
Läs »