Nedräkning: 2 – Tappa hår av minoritetsstress
”Jag har tappat så mycket hår sen sist!” sa jag till min frisör Nina.
Hon försökte hjälpa mig att felsöka.
”Om du stressade mycket för tre månader sen så märks det nu”, sa hon. ”Kan det vara det?”
Jag som haft Livets År™ tyckte så här på årets näst sista dag att jag inte förknippar året med stress direkt. Roligt och pirrigt och fint, ja. Stress, nej.
Men tre månader sedan. Det var ungefär i september. Vad hände då?
Jo, jag var svinupprörd.
Jag läste bok efter bok om snubbar som beter sig som as och tjejer som inte är helt oasiga heller, men som trånar, lämnar, går tillbaka, och fastnar i destruktiva cirklar med dessa snubbar. Jag läste om komplicerade heterorelationer i YA-romaner. Om identitetskriser, om att hitta sin grupp, om att söka efter sig själv och sin riktning.
Och parallellt – som en märklig kontrapunkt – läste jag också många ungdoms- och barnböcker (inte alla b&u-böcker!) där HBTQIA+ fungerade som selling point, och där tematiken skildrades helt friktionsfritt. Ingen som höjer ett ögonbryn. Inte ens huvudpersonen själv. Det är som om kärleken bara byter objekt utan att någonting i världen rör sig: hoppsan, nu är jag kär i en tjej istället för en kille, jag tänker inget om det, jag har aldrig tänkt på det förut, jag kommer aldrig behöva tänka på det igen. Alla är trygga, alla älskar varandra tillbaka. Happy Pride.
Jag förstår varför den litteraturen finns. Jag förstår behovet av vila, av berättelser som inte gör ont, av representation som inte kräver något av läsaren. Jag förstår det intellektuellt.
Men kroppsligt klarar jag det faktiskt inte.
***
Min kompis son ville gärna klippa sig i en ny cool stil. Men han sa något i stil med att han nästan skulle vilja byta skola i samma veva, för det är svårt att komma tillbaka till det gamla vanliga sammanhanget med en ny cool frisyr. Han är 11 år.
En gång sa min dåvarande chef ungefär samma. Hon ville klippa sig i god tid innan jobbet drog igång efter semestrarna. Det är svårt att komma tillbaka till det gamla vanliga sammanhanget etc. Hon var väl 50 sådär.
Jag gissar att fler känner igen sig?
Ni fattar vad jag vill säga.
Det är inte frisyrer som är svåra.
Det är sammanhang.
Det är att bryta mot det andra redan lärt sig att läsa hos en. Det är att komma tillbaka och bära något nytt i ett rum som vill ha en kvar i samma form.
***
När det offentligt ska plockas politiska författarpoäng av typen:
– “Många av mina närmaste vänner är [valfritt queert epitet] och de är superhärliga människor!”
– “Jag vill visa att det inte behöver vara en stor grej!”
– “Alla ska få älska den de vill!”
… då får jag panik.
Jag får riktig panik. Så där så att jag inte kan andas och måste gå av tåget. Så att jag tappar håret tre månader senare. Inte för att intentionerna är onda, utan för att de är så fruktansvärt grunda. För att de suddar ut det som för många människor innebär reell risk: att relationer kan gå förlorade, att tillhörighet kan raseras, att man kan bli ensam på riktigt.
Man älskar inte den man vill. Man älskar den man älskar. Det är liksom kampens kärna.
Ja, jag var extremt stressad för tre månader sedan. Minoritetsstressad.
Har jag skrivit en queer roman? Jag vet egentligen inte. Jag vet bara att jag verkligen ville ge Nora
- rätten att inte etikettera sig själv
- rätten att inte komma ut inför nyfikna och vetgiriga
- rätten att vara tyst om sitt innersta
- rätten att gå, att lämna, att vara ensam
- vetskapen om vad det är att vara kär på riktigt – och därmed agens.
Om två veckor finns boken i butik och på bibliotek. Jag undrar så hur ni kommer läsa den.
Kommentarer
Skicka en kommentar