Nedräkning: 5 – Geografi är mer avstånd än adresser

Sjung sakta för mig utspelar sig i Stockholm. Jag tycker så mycket OM den här stan och jag TYCKER så mycket om den här stan. Nån gång vill jag skriva om att växa upp precis på den skarpa gränsen mellan Stockholms postnummer med vitt skilda socioekonomiska verkligheter (vi kan ta 127 och 129, bara som ett litet exempel), nån gång vill jag skriva om hur det känns att växa upp på en plats som inte räknas i en stad som i allra högsta grad räknar med sig själv.

Jämt tänker jag på geografi, demografi, ekonomi, men allt går inte att få in i en roman. Bara litelitegrann av det kom med i Sjung sakta för mig. Att Nora åker pendeltåg till skolan, längs med Västerhaningelinjen, till exempel. Vissa platser har jag skrivit ut: Odenplan. Älvsjö. Nynäsvägen. De viktigaste: inte.

Detta har diskuterats. Ett par varv. Om man är en sthlmsläsare så tror jag att man vill känna sig smart och fatta var vi är på för skola? Eller?

Jag svarade att jag själv inte är så inne på extremt fast geografi när jag läser. Ju mer specifik plats, desto skörare läsarkontrakt liksom. Minsta fel och jag tappar illusionen. Där går ju inte bussen, där finns faktiskt ingen hiss, det kaféet la ned för fyra år sen och förresten gick aldrig estetelever dit efter 1998. Då blir jag sur alternativt känner att berättelsen är bunden till en svunnen tid fast den vill vara i nuet.

Och jag fortsatte med ett långt resonemang om hur man i sitt inre flöde av tankar knappast formulerar ”Nu åker jag hem till HAGSÄTRA” och ”Ojojoj, nu är bussen sen till jobbet på KONSTFACK i TELEFONPLAN” när det är ens vardagsplatser. Man tänker väl mest på platsers namn när de inte är en del av ens ordinarie vardag. Eller om man berättar för nån annan, och det gör inte Nora. (Vad hon vet.)

Det blir lätt Google-Maps-varning om man inte passar sig. En gång läste jag en roman som lät som den loggade en löprunda: Karl XII:s torg, Kungsträdgården, Norrmalmstorg, Biblioteksgatan, Svampen, Humlegårdsgatan, Karlavägen.

En annan gång läste jag en bok där huvudkaraktären på var tionde sida reflekterade över sin lägenhets geografiska placering. Fruängen hit, Fruängen dit, mot Fruängen, hem till Fruängen, jag är en vilsen 23-åring från Fruängen. (Nej, det var inte Fruängen, jag parafraserar.)

En tredje gång läste jag om mördarjakt bland gränder i Visby. Det sa mig absolut ingenting. Jag har ingen inre karta över den staden. Är det brant? Flackt? Långt? Nära? Fullt av turister? Adresserna blev bara ordsallad.

Så var ligger Noras gymnasium? Noras gymnasieskola finns inte – jag har blandat flera. Jag ser minst tre av skolorna jag själv gått på framför mig, ett par av mina barns, och så några där jag varit på julmarknad.

Jag vet i alla fall var Nora bor, vilken förort, vilket hus, vilken våning. Jag tänker inte berätta exakt var, men jag kan ge en ledtråd: Hon bor i ett hus som hon själv tycker är smutsgult, det finns gungor utanför och hon har bara några minuter till pendeln, ”förbi begravningsbyrån, sushin, tandläkaren”.

Jag vet var Agnes bor: ”En annan pendeltågstation, ett annat förortscentrum. Gatorna heter saker som ska få en att tänka på blånande berg och för länge sedan, men husen är av betong och här finns ingen skog. Hon bor i ett rostrött trevåningshus, högst upp.”

Jag vet var Edith bor. Från Nora är det ”sju minuter med pendeln över två kommungränser, en kvart med bussen från höghusen till villorna”.

Jag vet exakt var, men för din del spelar väl inte gps-koordinaterna så stor roll? Det finns ju pendlartåg på fler platser i Sverige. Det finns bussar som går från höghusområden till villorna även bortom Stockholm. Det finns smutsgula höghus och roströda trevåningshus och vita villor nästan överallt.

Det viktiga är inte vad busshållplatsen heter. Det viktiga är vad ett avstånd betyder. Avstånd är liksom aldrig bara kilometer. Det handlar om klass, rörelseutrymme, frihet, begränsning. Och i en roman handlar de framför allt om känslor. Ljuvligheten i att få tid tillsammans på pendeltåget – den tror jag inte riktigt att infödda innerstadsbor begriper.

Det är ändå roligare att kartlägga relationer än staden.