Nedräkning: 4 – Varför blev det en ungdomsbok?

"Varför skrev du en ungdomsbok?" var en fråga på bokfrukosten.

Det finns repliker som liksom hänger i luften efter en sån fråga: För att man vill ta hand om sitt eget inre barn. För att skildra En Viktig Tid I Livet. För att frälsa världen med berättelser, och helst lösa läskrisen i samma veva. Och för att visa ungdomar att ... 

Jag hade trots allt fått frågan på förhand, och jag hade tänkt. 

För det första tänker jag att det främst är skolans och samhällets uppdrag att lösa läskrisen, inte författares eller konstnärers. Så här: läskunnigheten har inte gått ned för att böckerna blivit sämre. De som fattar de reella ekonomiska besluten måste inse att läskunnighet kostar. Och att demokratin är värd det. 

Sen tycker jag inte om att se ungdomar som en homogen målgrupp att nå, eller som en helt apart folkgrupp. Genom att ta avstånd från det tar jag väl i och för sig hand om mitt inre barn. Jag kände mig alltid lite felkalibrerad gentemot ungdomsdiskursen. 

Och slutligen hör pedagogiska anspråk till min 9-17-vardag. När det gäller mitt skapande känner jag faktiskt inte att jag kan ta mig rätten att meddela unga hur livet är, för det vet jag inte. Jag blir mer ödmjuk för varje år inför oberäkneligheten i världen och bland människorna. 

Så jag stod tyst inför åhörarna ganska länge, slängde sen uppgivet ut med armarna, och sa: ”Men Nora är 17, så det blev så bara?” Jag är både nöjd och missnöjd med det svaret. 

För vissa saker kan hända såväl en sjuttonåring som en fyrtioåring. Känslorna kan vara samma, men tidshorisonterna och erfarenheterna och tålamodet skiljer sig åt. Därför blir utgången ofta inte samma. Ålder är en aspekt av livet bland många. Så man kan välja att skriva om en gubbe i Norrlands inland eller om en sjuttonåring i en kranskommun till Stockholm eller en trettioåring i Malmö. Det blir olika berättelser även om temat är ensamhet och längtan efter kärlek. Och val av språk, stil, fokus, perspektiv ger ännu fler möjliga historier. 

En bok som handlar om en ung person och bara behöver en ung persons livserfarenhet för att funka – det är en ungdomsbok. Ungefär så skriver Sara Ohlsson och Klara Bjelkenäs i den briljanta Konsten att skriva barnböcker. Det är nåt att hålla sig i när komplexiteten förgrenar sig ändå. 

En sak till. När Jävla karlar blev en succé skrev många om det fantastiska i att berättelsen skildras ur barnet Andrevs perspektiv. Då slog det mig hur sällan vuxna faktiskt läser böcker om barn. Hallå, har ni läst om Kerstin? John? Mika? My god, läs barnböcker. Inte för ett barn. För dig själv. Om en människa, för en människa. En barnbok kan vara en bok om ett barn som bara kräver ett barns livserfarenhet – och en bok med en extra gnistrande dimension till den som hunnit vara både barn och vuxen. 

Så många böcker, så lite tid.