Nedräkning: 3 – Mellanläge i mellandagarna

-

Fem dagar före julafton kom lådan med mina 40 friex. Sjung sakta för mig finns! Den är jättefin! Jag smygkollar Libris och ser att fler och fler folkbibliotek beställer den och registrerar den. Boden! Hallstahammar! Öckerö! Åland! Ystad!



Jag har haft en vuxenvecka, och om en liten stund kommer barnen. Det är min jul i år. Jag har ägnat helgen åt att slå in Sjung sakta för mig i grönt papper och röda snören, och kört runt i stan för att leverera den till dem som läste berättelsen först. Christel, Johanna, Jennie, Caroline. ❤️ Och Anna, men hon får den i brevlådan pga jag hinner inte till Västerbotten och tillbaka på en dag. Jag har spelat julmusik på bilstereon och känt ... julefrid. För första gången på ... ja, ett decennium. 


För de senaste tio åren har jag pga anledningar utom min kontroll utvecklat en grinchpersonlighet runt jul. Vid första advent lägger sig inte snön utan trycket över bröstet och sen är det bara att stå ut, tills den årliga julbastun med vänner den 27 december. Ett koncept som jag lyckosamt och slumpmässigt uppfann för fem år sedan. Vi hyr en bastuflotte, tar med öl, svettas bort julkonflikterna, isar ned överhettade hjärnor i havsvatten. Låna gärna detta upplägg – det är underbart. 

På ett glöggmingel häromveckan träffade jag en kompis’ kompis som också skrivit en bok med januarirelease. Jag satt med mitt allra första ex i handen, skickade det runt bordet. (Jaja, jag SER att bokbebismetaforen har bäring ibland …)

”Min går till tryck på måndag!” sa hon. 

”Hur länge skrev du på den?” frågade jag. 

”Fram till igår!” svarade hon. 

Jag blev kallsvettig. 

Hennes är en reportagebok med ett aktualitetsanspråk. Det är inte min. Jag skrev det sista i maj. Flyttade en punkt eller tre i augusti. Det var bra för mig och mina känslor med den här pausen, kan jag känna nu. 

Hur känns det? frågade sällskapet runt bordet mig och jag svarade: 

Bra. 

God jul. ❤️



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fältanteckningar från mellanrummet

-
Bild
Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...
Läs »

Kan vi prata skrivprocess?

-
Bild
Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...
Läs »

Barnet som hatade skrivböcker

-
Bild
I förra veckan hade mitt barn utvecklingssamtal och det hade fyllts i en enkät med glada, ledsna och nollställda gubbar efter olika påståenden. Jag har också fyllt i såna utvärderingar. Jag hittade till och med en från lågstadiet under något flyttrensande för ett par år sedan. Allt var 😃 – utom att skriva och att ha rast pga undermålig kompissituation = ☹️ Jag var alltså inte ett barn som älskade att skriva. Tvärtom. Jag minns alla skrivböcker och hur de sög livslusten ur mig. Jag ville sjunga. Jag vill gärna nämna det för att kontrastera mot det klassiska författarnarrativet: "Jag har skrivit sedan jag kunde hålla en penna, jag har alltid fantiserat ihop historier och drömt om att bli författare sen jag var liten." Det behöver inte vara så. Skrivandet kan vara trögt och jobbigt, åtminstone tills man inser vad man ska ha det till. I mitt fall: För att försöka förstå mig på människorna.  
Läs »