Fältanteckningar från mellanrummet

Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen.

För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris, men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar.

Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå.

Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går.

Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar: ”Text är vårt viktigaste kunskapsbärande verktyg!” Nej, sa textilkonstnären, min kunskap sitter i vävstolens dunkande rytm. Nej, sa keramikern, min kunskap finns i händerna och i lerans egenskaper. Nej, sa glasblåsaren, illustratören, smyckeskonstnären, skulptören, inredningsarkitekten: kunskapen uppstår i mötet med det glödande glaset, i blyertsens spår, i metallen som böjs.

Min hjärna började ryka.

Det var en otrolig tid, tröttsam men utvecklande. Och nu känner jag samma. Det kanske är läge att dokumentera? Fältanteckningar från mellanrummet, kanske. En plan finns, men den är subject to change without prior notice.