Paulina Nyman

Jag har klippt mig idag. Det behövdes. ”Jag har tappat så mycket hår sen sist!” sa jag till min frisör Nina. Hon försökte hjälpa mig att felsöka. ”Om du stressade mycket för tre månader sen så märks det nu”, sa hon. ”Kan det vara det?” Jag som haft Livets År™ tyckte så här på årets näst sista dag att jag inte förknippar året med stress direkt. Roligt och pirrigt och fint, ja. Stress, nej. Men tre månader sedan. Det var ungefär i september. Vad hände då? Jo, jag var svinupprörd. Jag läste bok efter bok om snubbar som beter sig som as och tjejer som inte är helt oasiga heller, men som trånar, lämnar, går tillbaka, och fastnar i destruktiva cirklar med dessa snubbar. Jag läste om komplicerade heterorelationer i YA-romaner. Om identitetskriser, om att hitta sin grupp, om att söka efter sig själv och sin riktning. Och parallellt – som en märklig kontrapunkt – läste jag också många ungdoms- och barnböcker (inte alla b&u-böcker!) där HBTQIA+ fungerade som selling point, och där tematiken ...

Fem dagar före julafton kom lådan med mina 40 friex. Sjung sakta för mig finns! Den är jättefin! Jag smygkollar Libris och ser att fler och fler folkbibliotek beställer den och registrerar den. Boden! Hallstahammar! Öckerö! Åland! Ystad! Jag har haft en vuxenvecka, och om en liten stund kommer barnen. Det är min jul i år. Jag har ägnat helgen åt att slå in Sjung sakta för mig i grönt papper och röda snören, och kört runt i stan för att leverera den till dem som läste berättelsen först. Christel, Johanna, Jennie, Caroline. ❤️ Och Anna, men hon får den i brevlådan pga jag hinner inte till Västerbotten och tillbaka på en dag. Jag har spelat julmusik på bilstereon och känt ... julefrid. För första gången på ... ja, ett decennium.  För de senaste tio åren har jag pga anledningar utom min kontroll utvecklat en grinchpersonlighet runt jul. Vid första advent lägger sig inte snön utan trycket över bröstet och sen är det bara att stå ut, tills den årliga julbastun med vänner den 27 decemb...

Jag vet inte om det allmänt är åldern, eller mer specifikt allt som hänt i livet efter 37, men jag blir skitstressad av … grejer …? Oreda, pynt, oklarheter. Jag behöver lugn för ögonen och i huvudet. Jag köpte dörrar till mina bokhyllor – älskar böcker men behöver vita släta ytor när jag är hemma. Och jag har beiga väggar och inga tavlor i sovrummet. Det är egentligen inte min stil, men det är mitt behov numera.  På ett litet glöggmingel häromveckan pratade jag om detta med en person i ungefär samma livsfas och -situation. ”Jag pallar ingen julgran”, sa hon. ”Vi kör de vanliga tomtarna.” Och jag sa: ”Jag pallar inga tomtar. Jag kör på gran.” Och det kändes som vi förstod varandra exakt.  Julgran och adventsstjärnor i fönstren. Det är det. Det räcker, det blir jul även utan julgardiner (kollar på mamma) och tomtar och paketkalendrar. I synnerhet när luciaveckan är ett administrativt inferno med två musikklassbarn och en körmamma.  Jag ser en koppling till hur jag skriver ...

"Varför skrev du en ungdomsbok?" var en fråga på bokfrukosten . Det finns repliker som liksom hänger i luften efter en sån fråga: För att man vill ta hand om sitt eget inre barn. För att skildra En Viktig Tid I Livet. För att frälsa världen med berättelser, och helst lösa läskrisen i samma veva. Och för att visa ungdomar att ...  Jag hade trots allt fått frågan på förhand, och jag hade tänkt .  För det första tänker jag att det främst är skolans och samhällets uppdrag att lösa läskrisen , inte författares eller konstnärers. Så här: läskunnigheten har inte gått ned för att böckerna blivit sämre. De som fattar de reella ekonomiska besluten måste inse att läskunnighet kostar. Och att demokratin är värd det.  Sen tycker jag inte om att se ungdomar som en homogen målgrupp att nå , eller som en helt apart folkgrupp. Genom att ta avstånd från det tar jag väl i och för sig hand om mitt inre barn. Jag kände mig alltid lite felkalibrerad gentemot ungdomsdiskursen. ...

Nu har jag klappat på första exet av lilla boken i ett par dagar. Den luktar ny, omslaget är matt men titeln glansig, sidorna är prassliga. Amanda Jonsson s handskrivna typografi på baksidan ... ! <3 Nej, en bok är verkligen ingen bebis men en likhet ser jag. När min son föddes skrev jag så här i bloggen jag hade ihop med två andra: 
 ”Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.” Samma med boken. Jag fick den överlämnad inslagen i rosa silkespapper och glitter i receptionen på Sveavägen. ”Du ser ändå samlad ut?” sa förläggar-Ulrika. Ja, det var ju så den skulle bli? Så den skulle se ut? Den är så fin och den är redo för världen.  Det första boken fick göra var att följa med på två luciatåg. Det tycker jag var fint och passande för den.  Samlad person?

Sjung sakta för mig utspelar sig i Stockholm. Jag tycker så mycket OM den här stan och jag TYCKER så mycket om den här stan. Nån gång vill jag skriva om att växa upp precis på den skarpa gränsen mellan Stockholms postnummer med vitt skilda socioekonomiska verkligheter (vi kan ta 127 och 129, bara som ett litet exempel), nån gång vill jag skriva om hur det känns att växa upp på en plats som inte räknas i en stad som i allra högsta grad räknar med sig själv. Jämt tänker jag på geografi, demografi, ekonomi,  men allt går inte att få in i en roman. Bara litelitegrann av det kom med i Sjung sakta för mig . Att Nora åker pendeltåg till skolan, längs med Västerhaningelinjen, till exempel. Vissa platser har jag skrivit ut: Odenplan. Älvsjö. Nynäsvägen. De viktigaste: inte. Detta har diskuterats. Ett par varv. Om man är en sthlmsläsare så tror jag att man vill känna sig smart och fatta var vi är på för skola? Eller? Jag svarade att jag själv inte är så inne på extremt fast geografi när jag ...

Att beskriva min egen skrivprocess är long overdue. Jag utlovade ett sånt inlägg i september, och nu är det väl dags.  Var skriver du? Lite varstans pga mobilanteckningsappen. Men främst hemma, vid mitt matbord. På min dator.  Och så skriver jag ut jättemycket och bär med mig papper överallt.  Och med jämna mellanrum lyssnar jag på hela texten. Word har en helt okej talsyntes. Jag trycker igång uppspelning på mobilappen, tar på hörlurarna och går ut. Och tvärstannar så fort det låter märkligt och antecknar i mobilappen. Jag går inte längs med bilvägar av denna anledning.  Hur hinner du? Barnen är hos mig varannan vecka. Nåt ska jag väl fylla min övriga tid med. Hur länge har du skrivit? Menar du i allmänhet? Under protest sen jag var sju . Med glädje sen jag var femton . Som jobb sen jag var 25 . På litterärt allvar sen jag var 40 . Och just den här berättelsen, Sjung sakta för mig ? Inte så länge, men det tog tid ändå. Hösten 2022 skrev jag intensivt i ungefär tre...