Paulina Nyman

Ja, musiken.  Den kanske man ska göra några nedslag i.  Det går inte att skriva om Nora utan att låta musiken ta plats i texten. Hon beskriver världen med musikaliska termer: "Dropparna på fönsterrutan går från staccato i piano till subito fortissimo. Hon tittar upp en sekund från sin bok. Plåträcket på balkongen sjunger av smällarna och jag undrar om det haglar."  Det handlar för Nora om intonation – det som är rent och det som känns falskt. Och pauser och tystnad är lika viktiga som klangerna. Och dynamik – ibland är det lågmält, ibland mer intensivt. Och det hon inte säger rakt ut, det är övertonerna i ackorden. Teman återkommer, varieras.   Nora sjunger i kör, hon sjunger hos sångpedagog, hon sjunger med sin bästa vän, hon sjunger i huvudet.  Bland annat. Tänk gärna på det när du läser – vem sjunger för vem, vilka sjunger tillsammans, vem är tyst, vem kräver tystnad av andra? Och vad betyder det? Jag säger inte att jag har svaret, jag säger bar...

Jag tänker på att släppa taget.  Ett tag var texten så nära. Jag kände den under fingertopparna när jag blundade. Jag hörde den i öronen när allt annat var tyst.  Jag bad några läsa. Jag skrev ut den, jag mejlade den. Och mina vänner var omsorgsfulla och känsliga i sina läsningar, men bara att ge texten space släppte in syre i processen. Nu säger skrivfröken: Responsgrupper är det bästa vi har, just därför. Det viktigaste är verkligen att släppa hudkontakten med bokstäverna. Att låta öronen få vila. Näst viktigast är att läsa andras texter och behöva formulera konstruktiva synpunkter utifrån en egen läsning och egna textuella preferenser till någon annan. Först på tredje plats kommer att få höra andras åsikter om den egna texten. För random folks åsikter på nån skrivkurs är ibland verkligen bara random folks åsikter, och absolut inte facit.  Men att få läsningar som är noggranna, omsorgsfulla, intelligenta - det är livets liv med guldsnören om. Då hamnar ens text under hu...

Jag skulle ha ett seminarium i höstas om skrivprocess, akademiskt skrivande, referenshantering – det vanliga jag jobbar med. Men först ville jag kolla av stämningen i rummet, så vi tog ett varv med frågan: Hur har du det med skrivandet i ditt liv? Jag förväntade mig svar som: "Helt okej." "Gillar det inte." "Skriver mest poesi, men är nervös inför tentor och sånt." Men i det här rummet blev det snabbt väldigt personligt, med utförliga och sårbara berättelser. Jag stannade halvvägs runt varvet och deltog själv – allt annat kändes oansvarigt.  Hur har jag det med skrivandet i mitt liv? 1. Jag har redan berättat om att skrivande var erbarmligt tråkigt i nledningsvis. Det var trögt, långsamt. Alla andra tjejer skrev långa vindlande berättelser som aldrig tog slut, de fick nya skrivböcker av fröken hela tiden. Jag kämpade på med att fylla en sida. Jag skrev stora luftiga bokstäver och på varannan rad.  2. Jag skrev ju även om detta en gång förut: Hur jag  sa...

Jag har klippt mig idag. Det behövdes. ”Jag har tappat så mycket hår sen sist!” sa jag till min frisör Nina. Hon försökte hjälpa mig att felsöka. ”Om du stressade mycket för tre månader sen så märks det nu”, sa hon. ”Kan det vara det?” Jag som haft Livets År™ tyckte så här på årets näst sista dag att jag inte förknippar året med stress direkt. Roligt och pirrigt och fint, ja. Stress, nej. Men tre månader sedan. Det var ungefär i september. Vad hände då? Jo, jag var svinupprörd. Jag läste bok efter bok om snubbar som beter sig som as och tjejer som inte är helt oasiga heller, men som trånar, lämnar, går tillbaka, och fastnar i destruktiva cirklar med dessa snubbar. Jag läste om komplicerade heterorelationer i YA-romaner. Om identitetskriser, om att hitta sin grupp, om att söka efter sig själv och sin riktning. Och parallellt – som en märklig kontrapunkt – läste jag också många ungdoms- och barnböcker (inte alla b&u-böcker!) där HBTQIA+ fungerade som selling point, och där tematiken ...

Fem dagar före julafton kom lådan med mina 40 friex. Sjung sakta för mig finns! Den är jättefin! Jag smygkollar Libris och ser att fler och fler folkbibliotek beställer den och registrerar den. Boden! Hallstahammar! Öckerö! Åland! Ystad! Jag har haft en vuxenvecka, och om en liten stund kommer barnen. Det är min jul i år. Jag har ägnat helgen åt att slå in Sjung sakta för mig i grönt papper och röda snören, och kört runt i stan för att leverera den till dem som läste berättelsen först. Christel, Johanna, Jennie, Caroline. ❤️ Och Anna, men hon får den i brevlådan pga jag hinner inte till Västerbotten och tillbaka på en dag. Jag har spelat julmusik på bilstereon och känt ... julefrid. För första gången på ... ja, ett decennium.  För de senaste tio åren har jag pga anledningar utom min kontroll utvecklat en grinchpersonlighet runt jul. Vid första advent lägger sig inte snön utan trycket över bröstet och sen är det bara att stå ut, tills den årliga julbastun med vänner den 27 decemb...

Jag vet inte om det allmänt är åldern, eller mer specifikt allt som hänt i livet efter 37, men jag blir skitstressad av … grejer …? Oreda, pynt, oklarheter. Jag behöver lugn för ögonen och i huvudet. Jag köpte dörrar till mina bokhyllor – älskar böcker men behöver vita släta ytor när jag är hemma. Och jag har beiga väggar och inga tavlor i sovrummet. Det är egentligen inte min stil, men det är mitt behov numera.  På ett litet glöggmingel häromveckan pratade jag om detta med en person i ungefär samma livsfas och -situation. ”Jag pallar ingen julgran”, sa hon. ”Vi kör de vanliga tomtarna.” Och jag sa: ”Jag pallar inga tomtar. Jag kör på gran.” Och det kändes som vi förstod varandra exakt.  Julgran och adventsstjärnor i fönstren. Det är det. Det räcker, det blir jul även utan julgardiner (kollar på mamma) och tomtar och paketkalendrar. I synnerhet när luciaveckan är ett administrativt inferno med två musikklassbarn och en körmamma.  Jag ser en koppling till hur jag skriver ...

"Varför skrev du en ungdomsbok?" var en fråga på bokfrukosten . Det finns repliker som liksom hänger i luften efter en sån fråga: För att man vill ta hand om sitt eget inre barn. För att skildra En Viktig Tid I Livet. För att frälsa världen med berättelser, och helst lösa läskrisen i samma veva. Och för att visa ungdomar att ...  Jag hade trots allt fått frågan på förhand, och jag hade tänkt .  För det första tänker jag att det främst är skolans och samhällets uppdrag att lösa läskrisen , inte författares eller konstnärers. Så här: läskunnigheten har inte gått ned för att böckerna blivit sämre. De som fattar de reella ekonomiska besluten måste inse att läskunnighet kostar. Och att demokratin är värd det.  Sen tycker jag inte om att se ungdomar som en homogen målgrupp att nå , eller som en helt apart folkgrupp. Genom att ta avstånd från det tar jag väl i och för sig hand om mitt inre barn. Jag kände mig alltid lite felkalibrerad gentemot ungdomsdiskursen. ...