Paulina Nyman

Min gamla kör, Svea , fyllde 30! Det var jubileumskonsert och fest och allt var ✨👌🏻❤️ 🛟 Här är en del ur mitt kärleksbrev – jag menar tal – på festen. Alla andra körer som varit mina livbojar kan ta åt sig också: 🛟 Hela mitt liv gungade, hade lossnat från fundamenten – men i Bergshamra kyrka fick jag förankra mig själv. Min röst var inte ensam. Det fanns en klang att värmas av. Att vila i. På tisdagar fick jag sjunga. Faurés Requiem – så passande med en dödsmässa. Vredens dag och allt det där. Det fanns en körhelg på Gålö att åka till, medan mitt radhus tömdes på hälften av innehållet. Jag fick fylla mitt vardagsrum med altstämman på stämrep – när det annars hade varit alldeles för tomt. Och på julkonserten sjöng vi Frid på jord: i min själ var natt och strid, må den trötte finna en hamn. När du sitter där i din stämma och nöter fraser med krångliga intervall kanske du inte tänker på allt en kör kan vara. Ett tidsfördriv. Ett stressmoment. En kompisaktivitet. En kärlek. En livboj. ...

 På ett år och en dag kan man alltså hinna med första mejlet från förlaget och en recension från BTJ. Det känns ungefär på samma sätt. ❤️  ”Det starka inre känslolivet är närmast poetiskt och intima stunder lägger sig som varm bomull runt hjärtat.” ”Känslostormarna och de fina formuleringarna […] skapar närhet och intimitet i kärnan av hur det är att vara tonåring idag.” BTJ-häftet nr 24, 2025. Lektör: Sofie Andersson.

Hon heter Nora. Hennes pappa älskar Ibsen. Han ville att lillasystern skulle heta Hedda, men hon fick namnet Thea. Nora har läst Ett dockhem i skolan och blir trött när hon retsamt kallas för en liten ekorre. Hon smäller i en och annan dörr – men inte som dramatisk, politisk slutpunkt. Ibsens Nora lämnar sitt hem, men min Nora vill hitta hem. Dörrar är i rörelse hela tiden i Sjung sakta för mi g. De öppnas, stängs, fångas, gnisslar, står på glänt, låses. De är konkreta hinder och öppningar, men också metaforer.  Därför är dörren på bokomslaget viktig. Jag hoppas att någon läser boken och funderar på just dörrarna – på vem som går ut eller in, vem som väntar bakom, vem som släpper in. Vad som hörs genom en stängd dörr. Och hur dörrarna låter. För en dörr vräker man inte upp en gång och sen är det klart. När Agnes (!) och Elin slog upp toadörren 1998 var det en katharsis av Guds nåde, men ärligt talat rätt  orealistiskt .  Amanda Jonsson har gjort omslaget. <3 Det är ...

Tio veckor kvar till boksläpp. Tio nedslag, tänkte jag – små reflektioner längs vägen mellan manus och bok. Det här är den första: om början och slut. Jag fick en idé från en text av  Ulf Olsson i Expressen :  ”Den litterära rörelsen Oulipo utarbetade en metod kallad ’huvud till svans’ (’tête à queue’): för att sammanfatta en dikt tar man helt enkelt den första och den sista meningen, början och slutet. Hedlund menar att metoden också passar för romaner, och han väljer då böcker av vad han kallar typen ’kriminell underhållningsroman’, och då ’får den speciella och ofta intressanta resultat’.” Han raljerar lite över tjocka böcker som han inte tycker handlar om nåt.  Sjung sakta för mig  är inte tjock, och inte heller en kriminell underhållningsroman (och det är inte  Artens överlevnad  heller!!!), men vi testar ”tête à queue”-metoden ändå. Första och sista meningen: Notbladet på pianot fladdrar i draget från balkongdörren. Jag börjar gå, men vänder mig om oc...

En regnig oktoberkväll i Tullinge, men det var underbart. Jag satt längst fram på bibliotekets uppställda stolar och fangirlade mig på författarsamtal med Lydia Sandgren. Jag fick anstränga mig för att hålla tyst, för jag ville också prata om huruvida man kan skriva om musik och i så fall hur, om vänskapens underskattade roll i litteraturen och livet, om undervisning och överlåtelse av kunskap och färdigheter, om mitt stora behov av en Göteborgskarta med Martins och Kalles och Alices platser utmärkta (gärna en stadsvandring också!). Och om hur någon kan känna att akademin är en plats för en men ändå röra sig bort från den, samtidigt som jag aldrig nånsin känt mig hemma där – men look at me jobba nu. Men jag fick i alla fall säga hur mycket jag tycker om Samlade verk, och hur sen jag var på bollen eftersom ingen i min närhet pratade om hur ROLIG den är. ❤️

Sjung sakta för mig trycks nu.  Och jag trasslar på med en annan grej. Jag vet vart jag ska, jag har scener och i teorin ett bygge av dessa. Nu är det bara det där med bygget i praktiken. Jag vill ha ett tidsplan kronologiskt, men ett annat till synes slumpmässigt – fast förstås inte alls. Det måste komma exakt rätt paceat för intrigen, men inte stoppa upp tempot.  Det är absolut ingen som läst än, och det får nog ingen göra heller förrän pusslet är lagt. Det är ett lite … mörkt manus, välkommen till min hjärnas dammigaste, ljusskyggaste hörn. Låt mig bara arrangera de döda krukväxterna framför den trasiga persiennen.  Det här är nånstans i den jobbigaste delen av processen. Det är bara att göra, testa, bygga om, det vet jag ju. Men det behövs HJÄRNKAPACITET och ORK att gå in i det där stökiga, dunkla rummet, och jag vet inte hur november ställer sig till att vara behjälplig.  Jag har köpt järn- och d-vitamintabletter.