Paulina Nyman

Barn- och ungdomsböcker med HBTQIA+-tematik – det finns lugnt sagt fler nu än när jag var tonåring. Och medan jag och min inre fjortonåring uppskattar ansträngningen blir vi ibland också trötta. För representation handlar inte bara om  att  någon finns, utan  hur  hen finns. Hur berättelsen rör sig, vilka blickar som styr språket, vad som händer när det queera krockar med andra normer.  Så innan du firar varje litterärt samkönat handhållande som en revolution och ställer din bok på regnbågshyllan – låt oss ställa några frågor. 18 stycken. De börjar på very basic-nivå och blir gradvis mer obekväma. 1 poäng för varje ja, -5 poäng för varje fråga du inte förstår.  1. Finns det en queer karaktär överhuvudtaget? Representation måste börja med att någon faktiskt finns. 2. Har karaktären ett liv som sträcker sig längre än sexualitet/könsidentitet – med intressen, vardag, kropp, humor? En queer person är inte bara ”sin läggning” eller ”sin identitet”. Hen är också ...

Har ni läst era gymnasiedagböcker på sistone? Citerar ni också Chaucer i dem?  Några verser ur  Canterbury Tales  kanske? ”Whan that Aprille with his shoures soote / The droghte of March hath perced to the roote” Nej? Bara jag? Jaha. Jaja. Jag kanske hatade att skriva när jag var barn , men någonstans i tonåren hände något. Jag har kastat alla mina dagböcker – utom dem från gymnasiet. Det var då jag insåg att skrivandet var ett redskap – för att reda ut tankar, förstå människor, försöka begripa vad som hänt och varför det blev som det blev. Sida upp och sida ned av handskrivna försök att få världen att gå ihop.  Det var något som klickade då, i tonen, i tempot, i en sorts ärlighet. När jag läser dem nu, som fyrtiotreåring, känner jag en sån ömhet inför den där versionen av mig själv. Hon som kände så mycket och förstod så lite, för att hon aldrig hade varit med om livet förut. När man har varit med om livet blir man vuxen. Innan dess famlar man. (Vem försöker j...

Jag läste Bara till naveln för några veckor sedan. Blev överlycklig, fnissig, kände mig sedd och exposed på samma gång. Den blev ju knappast sämre av att Linea Maja Ernst var en ljuvlig paneldeltagare på bokmässeseminariet ”Att gestalta begäret”. Eller att hon sa att hon skrev den som utmaning, efter att ha dissat Sally Rooneys sexscener och fått höra ”Gör det bättre själv då!” Eller att hennes partner lajkar alla hennes femmor på Goodreads - goals att ha en sån tjej.  Gud, den är så bra. Jag fangirlade hårt på Bokmässan: ” En midsommarnattsdröm och Mot fyren och Call me by your name är CENTRALA VERK I MITT LIV!!! Jag tycker SÅ mycket om den!!!!” Bildbevis på hur centrala:  1. Kolla vilken gullig Peaseblossom (den ljusgröna med lång slöja!) jag var när min high schools drama club satte upp den som spring play.  2. Kolla fotoalbumet från min ensamresa som 20-åring till ca alla hus som Virginia Woolf nånsin bott i.  3. Jag lät Agnes i Sjung sakta för mig säga att ...

Kopplat till det jag skrev om igår, myten om den lineära skrivprocessen , finns en annan myt: MYTEN OM DET SKITDÅLIGA FÖRSTA UTKASTET.  Det finns absolut inget som säger att det första du skriver måste vara skit ? Din skrivförmåga och kreativitet är ingen rostig kran i ett eftersatt sommartorp? Det kan faktiskt komma riktigt bra text på första försöket, i det där sköra ögonblicket när du faktiskt tillåter dig att släppa fram nåt nytt! Låt det vara skört, var en mjuk plats för texten att landa på.   Sen kan du ändå jobba med texten. Testa en ny början. Byta ut ord till mer precisa kanske. Ändra tempus. Räta ut ett snårigt resonemang. Låta nån annan läsa och tycka. Men det betyder verkligen inte att första versionen var extremt kass. Nej, där kanske det fanns glöd och nerv och tempo! Behåll det!  Det kan lika gärna vara den sjuttiofjärde överarbetade delen som är skit. Den blev för självmedveten, för spretig, ville täcka in allt. Eller alldeles för polerad så den tappa...

Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...

Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...