Paulina Nyman

Nu har jag klappat på första exet av lilla boken i ett par dagar. Den luktar ny, omslaget är matt men titeln glansig, sidorna är prassliga. Amanda Jonsson s handskrivna typografi på baksidan ... ! <3 Nej, en bok är verkligen ingen bebis men en likhet ser jag. När min son föddes skrev jag så här i bloggen jag hade ihop med två andra: 
 ”Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.” Samma med boken. Jag fick den överlämnad inslagen i rosa silkespapper och glitter i receptionen på Sveavägen. ”Du ser ändå samlad ut?” sa förläggar-Ulrika. Ja, det var ju så den skulle bli? Så den skulle se ut? Den är så fin och den är redo för världen.  Det första boken fick göra var att följa med på två luciatåg. Det tycker jag var fint och passande för den.  Samlad person?

Sjung sakta för mig utspelar sig i Stockholm. Jag tycker så mycket OM den här stan och jag TYCKER så mycket om den här stan. Nån gång vill jag skriva om att växa upp precis på den skarpa gränsen mellan Stockholms postnummer med vitt skilda socioekonomiska verkligheter (vi kan ta 127 och 129, bara som ett litet exempel), nån gång vill jag skriva om hur det känns att växa upp på en plats som inte räknas i en stad som i allra högsta grad räknar med sig själv. Jämt tänker jag på geografi, demografi, ekonomi,  men allt går inte att få in i en roman. Bara litelitegrann av det kom med i Sjung sakta för mig . Att Nora åker pendeltåg till skolan, längs med Västerhaningelinjen, till exempel. Vissa platser har jag skrivit ut: Odenplan. Älvsjö. Nynäsvägen. De viktigaste: inte. Detta har diskuterats. Ett par varv. Om man är en sthlmsläsare så tror jag att man vill känna sig smart och fatta var vi är på för skola? Eller? Jag svarade att jag själv inte är så inne på extremt fast geografi när jag ...

Att beskriva min egen skrivprocess är long overdue. Jag utlovade ett sånt inlägg i september, och nu är det väl dags.  Var skriver du? Lite varstans pga mobilanteckningsappen. Men främst hemma, vid mitt matbord. På min dator.  Och så skriver jag ut jättemycket och bär med mig papper överallt.  Och med jämna mellanrum lyssnar jag på hela texten. Word har en helt okej talsyntes. Jag trycker igång uppspelning på mobilappen, tar på hörlurarna och går ut. Och tvärstannar så fort det låter märkligt och antecknar i mobilappen. Jag går inte längs med bilvägar av denna anledning.  Hur hinner du? Barnen är hos mig varannan vecka. Nåt ska jag väl fylla min övriga tid med. Hur länge har du skrivit? Menar du i allmänhet? Under protest sen jag var sju . Med glädje sen jag var femton . Som jobb sen jag var 25 . På litterärt allvar sen jag var 40 . Och just den här berättelsen, Sjung sakta för mig ? Inte så länge, men det tog tid ändå. Hösten 2022 skrev jag intensivt i ungefär tre...

Jag skrev det en sömnlös juninatt pga fick feeling. Redaktören var nöjd, ville inte peta, sa hon. Läs på  Svensk Bokhandel.se .  Så nu har jag alltså, utöver att prata om "ointresse för det heterosexuella parningsspelet" på förlagsbokfrukost , skrivit om mina misslyckade tinderdejter i offentliga sammanhang.  Vem är jag ens. Kämpa självbilden och integriteten.  Lägger en snyggbild från pressbilderna här för att kompensera, på den ser jag balanserad ut.  Foto: Stefan Tell. 

Ni vet sån där terapi när man ska prata med sitt inre barn? Jag fick så att säga syn på henne för en vecka sedan.  Det här vill jag säga till flickan till vänster,  hon som  hatade att skriva , om nån minns : Först ska du veta: Det är hemskt att vara barn, det ÄR roligare att vara vuxen. Din känsla är rätt. För det andra: Läs, bara. Strunta i att mamma kommer in och härjar för att du inte släckt lampan. Strunta i att pappa säger ”lägg bort boken” när det bara är en helt vanlig frukost, herregud. De har ingen koll. Jag vet att ”var bara dig själv” är ett skitdåligt råd när man inte riktigt vet vem man är än. Men så här: man kan vara olika saker olika dagar, man får det. Det viktiga är att lyssna på magkänslan - men det gör du redan, så det är inget råd egentligen. Du bryr dig inte så mycket om vad folk tycker heller, och det är bra. Men ett tips är att aktivt leta efter folk som … du tycker tycker bra saker, om du fattar. Var med dem. Du kommer ha roligare då. Det är i all...

Agnes och Nora sonderar terrängen mellan sig med böcker och filmer och musik. Det man inte kan säga rakt ut går ju att antyda med ett litet kulturtips. Har du läst den här? Jaså, det hade du, och glimten i dina ögon säger mig att du nog såg samma saker i den som jag.  Utdrag ur Sjung sakta för mig:  Vid Sergels torg berättar [Agnes] att hon läser om Call me by your name för fjärde gången. – Och hela tiden känner jag: ”Herregud, vem snodde min dagbok!?” Jag kan läsa ett par sidor, sen slår jag ihop den. Sen måste jag läsa igen. Plågsam igenkänning är det. Har du läst den? Men Nora har inte läst Call me by your name . Hon borde.  Först såg jag filmen, och den är ju söt. Ganska kysk, i synnerhet när det kommer till Elios och Olivers kärleks mer fysiska uttryck. ”Alltså, du måste läsa boken”, sa min vän C. Boken golvade mig.  Jag skrev så här i ett mejl till C: Jag kunde läsa max 10 sidor i taget, sedan var igenkänningen för plågsam. Jag slog ihop boken, la undan den, ...

Bonnier Carlsen bjöd in till bokfrukost och jag fick berätta om Sjung sakta för mig . Jag fick prata dörrar och körsång och mikroförhandlingar av klassrumsmakt och sånt som jag gillar och redan formulerat här. Men jag hade nog velat säga lite mer om själva bokprocessen. Så det gör jag här.  Lätt nervös person till höger, proffs till vänster Frågan jag fick var ungefär: Vilka överraskningar mötte du på vägen i bokprocessen, du som jobbar med att handleda studenters skrivprocesser? Främst: hur roligt det var? Hur uppslukande? Jag fick hålla i mig själv – lutar jag mig längre in kanske jag ramlar i och aldrig kommer upp? Jag måste ju ändå sköta mitt jobb, jag måste se till att barnen är hela och rena och mätta och har gjort sina läxor. Det var ... överraskande.  För det andra, kanske mer omtumlande än överraskande: att det faktiskt var en existentiell erfarenhet att arbeta så här nära textproffs. Det har varit ganska likt mina sånglektioner, och ja, Noras sånglektioner. Stå kv...