Paulina Nyman

En regnig oktoberkväll i Tullinge, men det var underbart. Jag satt längst fram på bibliotekets uppställda stolar och fangirlade mig på författarsamtal med Lydia Sandgren. Jag fick anstränga mig för att hålla tyst, för jag ville också prata om huruvida man kan skriva om musik och i så fall hur, om vänskapens underskattade roll i litteraturen och livet, om undervisning och överlåtelse av kunskap och färdigheter, om mitt stora behov av en Göteborgskarta med Martins och Kalles och Alices platser utmärkta (gärna en stadsvandring också!). Och om hur någon kan känna att akademin är en plats för en men ändå röra sig bort från den, samtidigt som jag aldrig nånsin känt mig hemma där – men look at me jobba nu. Men jag fick i alla fall säga hur mycket jag tycker om Samlade verk, och hur sen jag var på bollen eftersom ingen i min närhet pratade om hur ROLIG den är. ❤️

Sjung sakta för mig trycks nu.  Och jag trasslar på med en annan grej. Jag vet vart jag ska, jag har scener och i teorin ett bygge av dessa. Nu är det bara det där med bygget i praktiken. Jag vill ha ett tidsplan kronologiskt, men ett annat till synes slumpmässigt – fast förstås inte alls. Det måste komma exakt rätt paceat för intrigen, men inte stoppa upp tempot.  Det är absolut ingen som läst än, och det får nog ingen göra heller förrän pusslet är lagt. Det är ett lite … mörkt manus, välkommen till min hjärnas dammigaste, ljusskyggaste hörn. Låt mig bara arrangera de döda krukväxterna framför den trasiga persiennen.  Det här är nånstans i den jobbigaste delen av processen. Det är bara att göra, testa, bygga om, det vet jag ju. Men det behövs HJÄRNKAPACITET och ORK att gå in i det där stökiga, dunkla rummet, och jag vet inte hur november ställer sig till att vara behjälplig.  Jag har köpt järn- och d-vitamintabletter. 

Min bok är ingen bebis , det har jag skrivit om. Men vad är den då? Jag funderar så mycket på det, för känslorna nu när den är klar påminner mig om nåt. De är inte nya. Jag har varit med om det här förut. Jag hamnade på Debutantbloggen igen, i ett gammalt inlägg av Jessica Schiefauer: "Att skiljas från sin bok" . Hon jämför boken med en relation som tar slut. Det är fint, som hon skriver: ”Det är som vid en skilsmässa: romanen finns där i mina rum, alltid i närheten, en självklarhet i livet, tills vi en dag är färdiga med varandra och måste gå skilda vägar. När romanen flyttat ut ur mig och in i tryckpressen förlorar jag kompassen, jag har ingen stadga, jag får ångest och måste sitta på mina händer för att inte kasta mig in i en ny relation med ett nytt skrivprojekt. För precis som med kärlekspartners måste jag vara singel ett tag först, jag måste processa det som varit innan jag kan gå vidare.” Jag förstår vad hon menar. Men min erfarenhet av skilsmässa verkar vara väsensski...

Men känslor KÄNNS när tag släpps .  Lead me on and wish me well , säger boken. 

Nu är tryckfilerna klara, mejlade redaktör K.  Det blev så mycket känslor, det svämmade över. Jag blev överraskad själv.  När jag tänker på mig själv som barn så minns jag inte hur jag lekte egentligen. Jag minns Legobyggen, böcker, pärlplattemönster, färgpennor och limstift och akvarellpapper. Jag minns process och produkt, inte direkt lek.  Men att bli läst så här, så noga, så omsorgsfullt, så kritiskt – återigen, inte den vardagliga betydelsen utan den akademiska – det är som att leka. Fler rum öppnas i texten med frågor: Varför gör hon så? Reagerar inte han på det? Hur länge har det pågått? Den andra personen borde väl bli argare? Jag svarar genom att flytta Nora litegrann i tid, till en annan position. Höjer temperaturen lite. Och jag visar den nya versionen, får reaktioner direkt som får mig att känna nya saker och jag vrider på texten lite till. Det har varit en lek och ett samarbete.  Det är klart att jag hoppas att boken ska få läsare i Noras ålder och fas i...

En bok av glas. Tunna tunna sidor. Genomskinlig, tills du andas på den. Då framträder bokstäverna, dikten.  Se och läs mer om Book of breath hos konstnären Anna Mlasowsky .  Anna Mlasowsky är professor i Glas och keramik på Konstfack. Jag fick höra om Book of breath på hennes professorsinstallation och har inte kunnat sluta tänka på den. Jag vill att litteratur ska vara så. Ömtålig men med vassa kanter. Nåt man måste hålla nära och andas med för att kunna läsa.

Jag har skrivit om hur vuxenvärlden skyller läskrisen på unga , och hur vi samtidigt ger upp vårt eget ansvar,  Allt det här går absolut att läsa som en replik på premissen i  den här intervjun i tidningen Skriva . Nu fortsätter jag.   Inom marknadsföring finns en enkel sanning: fånga de unga. De är lättast att påverka, sägs det, för deras vanor är inte cementerade än. Får man dem att välja ett visst tvättmedel när de är sjutton fortsätter de antagligen köpa det som fyrtioåringar.  Ingen i reklamvärlden bryr sig särskilt mycket om medelålders personer. Deras konsumtionsmönster är fasta, deras lojaliteter inarbetade. De är redan förlorade. Det är ungdomens plasticitet man vill åt. Det är begripligt — med marknadslogik.  Men det märkliga är att samma logik börjar dyka upp på helt andra platser. I kulturen, i skolan, i politiken. Frågan har smugit sig in överallt: "Vad vill unga ha?" Och nästan obemärkt har den trängt undan en annan, svårare fråga: "Vad behöve...