Paulina Nyman

Jag skrev det en sömnlös juninatt pga fick feeling. Redaktören var nöjd, ville inte peta, sa hon. Läs på  Svensk Bokhandel.se .  Så nu har jag alltså, utöver att prata om "ointresse för det heterosexuella parningsspelet" på förlagsbokfrukost , skrivit om mina misslyckade tinderdejter i offentliga sammanhang.  Vem är jag ens. Kämpa självbilden och integriteten.  Lägger en snyggbild från pressbilderna här för att kompensera, på den ser jag balanserad ut.  Foto: Stefan Tell. 

Ni vet sån där terapi när man ska prata med sitt inre barn? Jag fick så att säga syn på henne för en vecka sedan.  Det här vill jag säga till flickan till vänster,  hon som  hatade att skriva , om nån minns : Först ska du veta: Det är hemskt att vara barn, det ÄR roligare att vara vuxen. Din känsla är rätt. För det andra: Läs, bara. Strunta i att mamma kommer in och härjar för att du inte släckt lampan. Strunta i att pappa säger ”lägg bort boken” när det bara är en helt vanlig frukost, herregud. De har ingen koll. Jag vet att ”var bara dig själv” är ett skitdåligt råd när man inte riktigt vet vem man är än. Men så här: man kan vara olika saker olika dagar, man får det. Det viktiga är att lyssna på magkänslan - men det gör du redan, så det är inget råd egentligen. Du bryr dig inte så mycket om vad folk tycker heller, och det är bra. Men ett tips är att aktivt leta efter folk som … du tycker tycker bra saker, om du fattar. Var med dem. Du kommer ha roligare då. Det är i all...

Agnes och Nora sonderar terrängen mellan sig med böcker och filmer och musik. Det man inte kan säga rakt ut går ju att antyda med ett litet kulturtips. Har du läst den här? Jaså, det hade du, och glimten i dina ögon säger mig att du nog såg samma saker i den som jag.  Utdrag ur Sjung sakta för mig:  Vid Sergels torg berättar [Agnes] att hon läser om Call me by your name för fjärde gången. – Och hela tiden känner jag: ”Herregud, vem snodde min dagbok!?” Jag kan läsa ett par sidor, sen slår jag ihop den. Sen måste jag läsa igen. Plågsam igenkänning är det. Har du läst den? Men Nora har inte läst Call me by your name . Hon borde.  Först såg jag filmen, och den är ju söt. Ganska kysk, i synnerhet när det kommer till Elios och Olivers kärleks mer fysiska uttryck. ”Alltså, du måste läsa boken”, sa min vän C. Boken golvade mig.  Jag skrev så här i ett mejl till C: Jag kunde läsa max 10 sidor i taget, sedan var igenkänningen för plågsam. Jag slog ihop boken, la undan den, ...

Bonnier Carlsen bjöd in till bokfrukost och jag fick berätta om Sjung sakta för mig . Jag fick prata dörrar och körsång och mikroförhandlingar av klassrumsmakt och sånt som jag gillar och redan formulerat här. Men jag hade nog velat säga lite mer om själva bokprocessen. Så det gör jag här.  Lätt nervös person till höger, proffs till vänster Frågan jag fick var ungefär: Vilka överraskningar mötte du på vägen i bokprocessen, du som jobbar med att handleda studenters skrivprocesser? Främst: hur roligt det var? Hur uppslukande? Jag fick hålla i mig själv – lutar jag mig längre in kanske jag ramlar i och aldrig kommer upp? Jag måste ju ändå sköta mitt jobb, jag måste se till att barnen är hela och rena och mätta och har gjort sina läxor. Det var ... överraskande.  För det andra, kanske mer omtumlande än överraskande: att det faktiskt var en existentiell erfarenhet att arbeta så här nära textproffs. Det har varit ganska likt mina sånglektioner, och ja, Noras sånglektioner. Stå kv...

Min gamla kör, Svea , fyllde 30! Det var jubileumskonsert och fest och allt var ✨👌🏻❤️ 🛟 Här är en del ur mitt kärleksbrev – jag menar tal – på festen. Alla andra körer som varit mina livbojar kan ta åt sig också: 🛟 Hela mitt liv gungade, hade lossnat från fundamenten – men i Bergshamra kyrka fick jag förankra mig själv. Min röst var inte ensam. Det fanns en klang att värmas av. Att vila i. På tisdagar fick jag sjunga. Faurés Requiem – så passande med en dödsmässa. Vredens dag och allt det där. Det fanns en körhelg på Gålö att åka till, medan mitt radhus tömdes på hälften av innehållet. Jag fick fylla mitt vardagsrum med altstämman på stämrep – när det annars hade varit alldeles för tomt. Och på julkonserten sjöng vi Frid på jord: i min själ var natt och strid, må den trötte finna en hamn. När du sitter där i din stämma och nöter fraser med krångliga intervall kanske du inte tänker på allt en kör kan vara. Ett tidsfördriv. Ett stressmoment. En kompisaktivitet. En kärlek. En livboj. ...

 På ett år och en dag kan man alltså hinna med första mejlet från förlaget och en recension från BTJ. Det känns ungefär på samma sätt. ❤️  ”Det starka inre känslolivet är närmast poetiskt och intima stunder lägger sig som varm bomull runt hjärtat.” ”Känslostormarna och de fina formuleringarna […] skapar närhet och intimitet i kärnan av hur det är att vara tonåring idag.” BTJ-häftet nr 24, 2025. Lektör: Sofie Andersson.

Hon heter Nora. Hennes pappa älskar Ibsen. Han ville att lillasystern skulle heta Hedda, men hon fick namnet Thea. Nora har läst Ett dockhem i skolan och blir trött när hon retsamt kallas för en liten ekorre. Hon smäller i en och annan dörr – men inte som dramatisk, politisk slutpunkt. Ibsens Nora lämnar sitt hem, men min Nora vill hitta hem. Dörrar är i rörelse hela tiden i Sjung sakta för mi g. De öppnas, stängs, fångas, gnisslar, står på glänt, låses. De är konkreta hinder och öppningar, men också metaforer.  Därför är dörren på bokomslaget viktig. Jag hoppas att någon läser boken och funderar på just dörrarna – på vem som går ut eller in, vem som väntar bakom, vem som släpper in. Vad som hörs genom en stängd dörr. Och hur dörrarna låter. För en dörr vräker man inte upp en gång och sen är det klart. När Agnes (!) och Elin slog upp toadörren 1998 var det en katharsis av Guds nåde, men ärligt talat rätt  orealistiskt .  Amanda Jonsson har gjort omslaget. <3 Det är ...