Nedräkning: 7 – Har du läst den?

Agnes och Nora sonderar terrängen mellan sig med böcker och filmer och musik. Det man inte kan säga rakt ut går ju att antyda med ett litet kulturtips. Har du läst den här? Jaså, det hade du, och glimten i dina ögon säger mig att du nog såg samma saker i den som jag. 

Utdrag ur Sjung sakta för mig: 

Vid Sergels torg berättar [Agnes] att hon läser om Call me by your name för fjärde gången.

– Och hela tiden känner jag: ”Herregud, vem snodde min dagbok!?” Jag kan läsa ett par sidor, sen slår jag ihop den. Sen måste jag läsa igen. Plågsam igenkänning är det. Har du läst den?

Men Nora har inte läst Call me by your name. Hon borde. 

Först såg jag filmen, och den är ju söt. Ganska kysk, i synnerhet när det kommer till Elios och Olivers kärleks mer fysiska uttryck. ”Alltså, du måste läsa boken”, sa min vän C.

Boken golvade mig. 

Jag skrev så här i ett mejl till C:

Jag kunde läsa max 10 sidor i taget, sedan var igenkänningen för plågsam. Jag slog ihop boken, la undan den, tog upp den igen. Och så höll jag på. Jag svär att jag skrivit flera exakt likadana formuleringar i min dagbok.  

Alltså, skildringen av sjuttonåringen som är så… ja, ung. Så ny inför det mesta. Som för första gången testar strategier, som inte vet att det är strategierna som står först i Boken Om Livet, som nästan alla testat, som den som är lite äldre ser igenom. Hur sjuttonåringen tolkar den andra utifrån sig själv, som ett barn gör. Hur sjuttonåringen försöker vara beräknande – om jag gör si så kan den andra reagera och säga så, och då ska jag säga det här, för då kommer det här att hända. Och hur sjuttonåringen ändå märker efter hand att den andra är en helt separat själ, och att det inte går att planera förlopp på förhand. Och hur svårt det måste vara att vara den äldre, som ska parera (eller spela med i) det här. Jag kan se det utifrån nu. 

Och så den starka kraften i att märka att nån tolkar världen som jag! Väljer samma ord! Ser samma saker! Reagerar på samma sätt! Den överväldigande kraften är samma nu för tiden, skulle jag säga. 

Och sen tänker jag på det här: ”Jag tyckte om dig första gången jag såg dig.” Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, jag tror definitivt på attraktion vid första ögonkastet, men det jag menar nu är något annat. Hur en person kan verka på samma gång så hemma, så apart, så fascinerande – från allra första gången man ser den. Man vet ingenting om den, ingen bakgrund, inga värderingar, inga (o)vanor, men något hos personen vid allra första anblicken bara suger tag, och så börjar man utforskandet. Och ju mer man lär sig om den andra, ju mer man lär känna den och kommer närmre, desto mer inser man att det var väldigt mycket i personen som man faktiskt letade efter, behövde, krävde, åtrådde långt innan man fick se just dessa delar av personligheten. Vad var det egentligen man såg, allra första gången? Vad hörde man i rösten?

Vem snodde min dagbok, undrade jag alltså och Agnes har fått låna den repliken. I övrigt inga likheter mellan oss.