Alltså. Bebisar. Som inte kan prata, inte krypa. Men som kan sitta och vara små fullfjädrade personligheter. Sådana bebisar. En sån lyx att få träffa dem. 

Det här var det finaste: den här flickan och hennes föräldrar ville ta nya familjebilder. Det regnade lite på oss, men det var väldigt, väldigt roligt ändå.

För tre år sedan var jag så imponerad, för hon kunde sitta själv och min egen bebis kunde det inte. När jag redigerade bilderna då satt han helt blickstilla i sin stol och tittade. Nu sitter han inte blickstilla direkt, han står bredvid mig och hoppar och frågar: ”Vem är den flickan då, mamma? Vad heter han? Vem är det? Får jag leka med honom?”